Nu flyttar jag bloggen - följ med!

Nu är det dags att säga adjö till Blogspot och säga hej till Wordpress. Det här blir nämligen det sista inlägget på den här adressen. Från och med nu hittar du mig istället på www.pernillalindblom.se/blogg. Men var inte rädd, mycket är sig likt och det som är annorlunda är förbättringar, hoppas jag i alla fall.

Så: Välkommen till min nya blogg och hemsida, och ha en underbar dag!

Många tårtor på jobbet

Tårta. Nu igen. Jag tror att jag aldrig har jobbat på ett ställe där det bjuds på så mycket tårta. Jag har börjat tappa räkningen på alla gånger NT ringer i klockan för att samla alla anställda till en gräddfylld stund klockan 15.00.

Men jag klagar inte. Det är jättegoda och väldigt fina tårtor. Och det finns alltid minst två olika smaker att ta av, beroende på vad man gillar.

Anledning till dagens lyxfika var firandet av att NT varit nominderad en av Sveriges tre bästa tidningsredaktioner. Priset delades ut igår och gick gjorde tydligen Svenska Dagbladet, men vi var glada ändå. Och vi hade i alla fall det bästa tidningsbudet.

Med en kandidatexamen i hand

Nu har det kommit, mitt examensbevis. Från och med idag kan jag officiellt säga att jag innehar en kandidatexamen i grafisk design och kommunikation. Känslan är visserligen inte så annorlunda igår, jag kände mig minst lika grafisk då. Men examensbeviset är såklart bra eftersom det utgör ett bevis om någon nu inte skulle tro mig på mitt ord.

Examensbeviset, en hel drös med papper.

Ett förändrat katalogformat

Jag hängde med en kompis in på Clas Ohlson idag och där låg den, den senaste produktkatalogen. Den var ingen nyhet för mig, jag traskade förbi butiken för några veckor sedan när den var smyckad med ballonger i samband med ankomsten av företagets allra färskaste trycksak.

Då lyckades jag hålla fingrarna borta och inte ta ett exemplar. Jag gillar verkligen Classes kataloger, likaså Ikeas och flera andra företags. Teknikmagasinets lite annorlunda modell för några år sedan, med Prylbibeln: en helt avskalad katalog på utsidan, men lika fullmatad på insidan, är en av mina absoluta favoriter när det gäller omslagsformgivning för katalog. Nu har de dock gått tillbaka till den sedvanliga prylbetonade framsidan igen.

Kruxet med att jag gärna hamstrar de underbara trycksaker som jag anser dessa kataloger är, är att jag lika gärna kan kolla upp grejer på internet, vilket jag också oftast gör. Således blir katalogerna mest bara liggandes, och det känns så onödigt att hugga ner träd när jag inte ens använder mig av det som produceras av råvaran. Därför försöker jag hålla tassarna borta.

Den här gången var det dock lite annorlunda. På senare tid har jag haft anledning att vara lite extra uppmärksam på kataloger, och kanske främst i jämförelse med Biltemas. Dessutom kändes Clas Ohlsons katalog lite annorlunda i handen än vad den gjort förut. Och det var inte så konstigt eftersom den är annorlunda.

Den senaste Clas Ohlson-katalogen har blivit smalare på bredden men tjockare i och med (gissar jag) ett större sidomfång. I relation till de kanske närmaste konkurrenterna – Biltema och Teknikmagasinet, och i viss mån Kjell & Company – känns framsidan väldigt ren och avskalad. Och snygg. Personligen tycker jag det är bra gjort med tanke på att framsidan pryds av bland annat hörselskydd, några ficklampor, något konstigt sågverktyg (en sticksåg?) och en vattenkokare i borstad stål; prylar som inte alls får mig att blir särskilt till mig i brallan i vanliga fall.

Den senaste produktkatalogen från Clas Ohlson. Den har ett smalare format, men är i gengäld tjockare.

Nog om prisande, lite konstruktiv kritik vill jag också ge. Det nya, högre formatet förvånar mig eftersom limbindningen för den relativt tjocka produktion en katalog oftast är gör att katalogen inte "faller upp" så enkelt som det tidigare, fyrkantigare formatet. Om den nya modellen går hem hos kunderna eller inte lär väl märkas framöver, om företaget ändrar på formen eller inte.

Dagstripp gav besök till Dunkers

Det är inte varje dag jag tar en dagstripp på 80 mil tur och retur. Jag tror nog att det aldrig har hänt, faktiskt. Men idag blev det så. Jag tog tåget till Helsingborg, och efter lite förseningar kom jag till slut fram.

Av någon anledning hade jag fått för mig att Helsingborg var i storlek med Halmstad, varifrån har jag dock ingen aning. Och jag hade verkligen fel. Den första indikationen på det kom när tåget rullade in på stationen. Eller snarare, in under stationen. För precis som i Stockholm har Helsingborg sina perronger under jord, i tunnlar och med många, många plattfomar. "Det här börjar inte jag", var min första tanke. Stockholms tunnelperrongen skrämmer halvt livet ur mig med den dåliga instängda luften och avsaknad av dagsljus.

Men sedan blev Helsingborg inte värre än så. Det blev faktiskt en fantastisk upplevelse. Trots att staden visade sig vara bra mycket större än kuststaden Halmstad fann jag en hel del likheter mellan de tu. Gamla borgar och tegelbyggnader från förr i tiden, historisk arkitektur blandad med modernaste byggnader uppförda precis vid havet. Och genom staden blåste en annan typ av vind som inte finns här i Norrköping eller en bit bort från kusten över huvudtaget.

Helsingborg – ingen småstad, inte. I alla fall inte som Halmstad.

Men det bästa av allt var känslan av konst och kultur, gammalt och nytt, som mixats och fanns lättillgänglig överallt. På en gata fanns en modern tappning av forna tiders kungastatyer, upphottad med något glas-folieliknande material som gnistrade i solen. Tvärsöver samma gata fanns en låg, låg blå mosaikfontän som lugnt spred ut vattnet. Och mellan de moderna havsnära bostäderna fanns – Dunkers Kulturhus.

Naturligtvis var jag tvungen att göra ett besök på Dunkers, ett ställe jag hört om länge, länge i konst- och kulturkretsar. Här serverades det till mig nästan som på ett tårtfat. Dessutom satt och låg det så söta granitkaniner utanför att jag inte kunde låta bli ett besök.

Söta kaniner utanför Dunkers Kulturhus.

Väl inne kollade jag in utställningen Carl Larsson & co, "150 svenska klassiker ur Helsingborgs museers samling". Om du har vägarna förbi Helsingborg rekommenderar jag ett besök. Utställningen visade upp ett tvärsnitt ur svensk konst de senaste 150 åren, en spännande resa från då till nu. Som om jag inte redan fått flera återblickar till Halmstad hängde även en del målningar på Dunkers som jag tidigare sett på Mjellby Konstmuseum, vilket jag besökte just under min tid i Halmstad.

Nu när jag sitter hemma i min IKEA-soffa igen känner jag mig riktigt nöjd med min dagsutflykt, underjordiska tågperronger till trots.

Passande bok - på ytan i alla fall

En vän gav mig en bok igår, en minst sagt passande bok. I alla fall om man bara ser till titeln och omslaget. Boken "Evolutionen och jag kommer inte överens" av Fredrik Lindström har ett omslag som visar den klassiska, tillika missledande illustationen över människans väg från apa till människa. Eller, som i det här fallet, från vattenlevande djur, till kräldjur och sedan vidare till människan via apan.

Boken var en försenad examenspresent, menad att ges till mig i maj eller så. Som examinationsarbete arbetade jag i allra högsta grad med människans evolutionära resa, även om fokus denna gången var av bilder på neandertalare, "Neandertalaren avbildad". Min goda vän - och alla andra i min omgivning - fick höra om neandertalarna i synnerhet och människan i allmänhet tills deras öron nästan trillade av. Jag pratade dagarna i ända om det jag höll på med, och var mer eller mindre besatt.

Men det var ju så roligt och intressant och spännande! Det gick inte att missta sig på att jag gillade det jag arbetade med: Nutida människans inställning till neandertalarna och neandertalarnas plats på evolutionens träd sett ur forskningens synvinkel. Ett ämne som alltid intresserat mig, och troligen aldrig kommer sluta att fascinera. Det var därför boken var en så passande present.

Nu när jag fastställt att åtminstone utsidan av boken passar mig utmärkt återstår bara att ta reda på om insidan kommer sitta lika fint.

En lite försenad gåva från en god vän. Hon visste mycket väl att jag är ett skarpt fans av den mänskliga evolutionen.

I väntan på hemgång

Fredag eftermiddag. 40 minuter kvar tills klockan slå 17.00 och det är tid att gå hem. Fram tills dess har jag just inte så mycket att göra. Alla sidor till morgondagens tidning är redigerade och klara, jag väntar bara på att få tillbaka nöjesuppslaget från nattchefen så jag kan skicka upp det till tryckeriet.

Så jag sitter här vid mitt tillfälliga skrivbord och min tillfälliga dator. Tittar ut genom fönstret lite grann. Pratar med mina kollegor lite grann. Viftar med benen medan jag sitter på en stol som är en aning för hög. Men det är skönt med lugnet också. I alla fall sedan jag börjat acceptera att det inte beror på att jag inte jobbar, utan tvärtom - på att jag har jobbat klart.

35 minuter kvar tills det är tid att gå hem.