Jag tror jag är ganska trist när jag på den utannonserade frågan: ska vi ägna oss åt kampanjjournalistik? Helt sonika svarar: ja, det tycker jag.
Jag ser inga fel i att media väljer att ”kampanja” vissa ämnen, personer eller händelser och samtidigt lämnar sin objektivitet. Ordet ska väl ändå vara fritt i en demokrati? Däremot blir den icke-objektiva formen ett problem om det inte tydligt framgår att gällande journalist/tidning/övrig media faktiskt valt sida. Å andra sidan kan jag göra det enkelt för mig och säga att det då istället handlar om propaganda. Enligt den tanken kan kampanjjournalistiken aldrig vara negativt (förutsatt att journalistikformen i sig är uppskattad).
Vissa journalistiska kampanjer är långvariga, som Dawit Isak, andra är kortvariga. En som jag skulle vilja kalla global kampanjjournalistik, eller kanske till och med propaganda är den om vår miljö (propaganda innebär att propagandisten försöker påverka andra till att få samma åsikter, och eftersom det handlar om att manipulera används ordet ofta för att svartmåla, men i botten har ordet inte enbart den negativa betydelsen). Metro publicerar idag en ”grön” tidning, där de gör en kampanj som propagerar för miljön. Hur mycket tyligare kan kampanjjournalistiken bli?
Fastän jag nu så tydligt tagits ställning i frågan för kampanjjournalistik så betyder det inte att jag uppskattar kampanjandet i tid och otid. Egentligen tycker jag att det ofta blir ganska tjatigt. Jag är inte allt för insatt i fallet Annika Östberg, var inte ens född när hon fälldes för dubbelmorden 1981. Därför är jag säkert extra hård, men varför ska en bevisligen skyldig människa få så mycket uppmärksamhet? Hon har ju knappast gjort sig förtjänt av en ödmjuk behandling. Vilka andra nyheter som helst känns mer relevant: tanten som trillade på övergångstället mitt i rusningstrafik; vinsten eller förlusten för Brynäs; det förväntade beslutet av Obama eller resultatet i något val någonstans.
När jag nu är så negativ till kampanjjournalistik, hur kan jag ändå så klart vara för den? Jag tror att vi (människor och medborgare) behöver få några speciella hållpunkter att fokusera på i det stora nyhetsflödet. Även om kampanjjournalistiken är fokuserad kring en liten kärna, tror jag att uppmärksamheten kommer att spridas till att belysa även omkringliggande händelser, närliggande personer, rutiner och regelverk: orsaker till situationen som drog igång kampanjen från början. På så vis går det förhoppningsvis att komma fram till en förbättring.
I fallet Annika Östberg går det att vända på steken och se det som att alla människor förtjänar en andra chans. Om hon nu ångrar sig, varför inte ge henne en möjlighet att börja kunna ge tillbaka till samhället? En fånge är inte direkt gratis för staten, eller skattebetalarna…