Födelsedagsfest med masker

Då var det dags att fira nästa 25-årsfödelsedag. Denna var dock bra mycket mer avancerad och planerad (av födelsedagsbarnet) än vad min egen var. Inbjudan kom redan för två, tre månader sedan och detta innebar att hela 50 pers kunde avvara helgens lördag åt firandet. Det enda kravet som födelsedagsbarnet hade var att alla som tackat ja skulle komma iklädda valfri mask.

De olika konstellationeran som anlände varierade, från dyra originalinköp från Italien, via de som ser mer exklusiva ut än vad de är, till rena hemmafix. Kvaliteten varierade såklart. Men det som var viktigst var såklart inte masken i sig, utan det som dålde sig där bakom - ett glatt sinne och härligt humör. För framåt småtimmarna hade samtliga gäster, undantagslöst, lagt maskerna ifån sig.

Men det blev en bra kväll. En mycket bra kväll.

Efterfest med Takida!!

Systrarna posar bakom Takida när de var på Marieberg och signerade. En av anledningarna till att de kom ihåg oss sedan var att vi var typ äldst där, alla andra var småtjejer på 8-10 år och där med sina föräldrar...

Nu kör vi! Och Örebro fick till och med ett extra extranummer. Syrran frågade på efterfesten om det och tydligen var det sånt tryck att de helt enkelt kände sig tvugna att spela lite till. Det blev en sång "tillägnad mannens känsligaste del: en penislåt helt enkelt", citat av Robert, sångaren.

Partycider. En gammal klasskamrat visade sig stå i baren och när hon hörde att jag firade 25 år så pimpade hon cidern lite extra.

Silver Fang och gänget. Det är blodigt och rått redan i den censurerade versionen. Att dessutom titta på originalet slår de flesta krigs- och actionfilmer. Mer info här.

Shit vilken kväll det blev! Inte nog med att jag fick biljetterna till Takidas konsert, efteråt fick jag och mina två medföljande systrar två biljetter till vip-avdelningen där Takida satt på efterfesten! Och eftersom vi redan varit på Marieberg och rekat (...) när de satt och skrev autografer, kände de igen oss, så när vi frågade om de hade lust att släppa in alla oss tre systrar var det inga problem.

Sen satt vi där resten av kvällen och umgicks. Jag hade trott att det skulle vara fullt av folk och fans som vunnit inträde på diverse sätt och vis, men det var i princip bara Takida, deras folk och några personal från Jack&Jones, som sponsrat.

Det var lite konstigt att vara det som skulle stämplas som groupie, men det kändes mest som en fest, vilken som helst, med en bunt snubbar man aldrig träffat förut. Vissa körde stenhårt med spriten, vissa tog det lugnare och vissa var bara allmänt sköna. Och en sak som nog skiljde mig och syrrorna från andra sk groupies var att ingen av oss visste vad bandmedlemmarna heter. Jag frågade och fick en fin dask på armen av basisten, alias Fredrik. Men han fick tillbaka, för ska vi veta vad de heter så nog fasiken ska de veta vad vi heter också! (Logiskt, eller hur? ;)

Men det roligaste med hela partajandet var nog när sångaren, alias Robert, drog upp tröjärmen och visade sin tatuering med Silver Fang & co. Jag och syrrorna kan nog ha ökat på stackarns eventuella tinnitus, för det falsettskrik vi fick till var inte att leka med. Till saken hör att Robert är ett totalt Silver-fan, och namnet Takida kommer från en av figurerna i serien. Samtidigt har jag och mina systrar vuxit upp med Silver, Ricky och de andra björnhundarna som skulle döda Akakaboto. Att vi kände till - och gillade - Silver, förvånade honom och ett mindre förhör påbörjades där han undersökte hur pass mycket vi faktiskt kunde. Jag skulle tippa att vi fick godkänt med guldstjärna.

Även roliga kvällar har dock ett slut, så även denna. Men som 25-årspresent har jag absolut inget att klaga på!

Takida i present

Inte nog med att jag fick total närkontakt med Takida idag på Marieberg Köpcentrum, i födelsedagspresent fick jag dessutom biljetter till konserten i Conventum ikväll! Så nu är det pepp som gäller; jag och mina två systrar som från klockan 21 ska stå längst fram och skrika rösten ur oss. Jisses, det hade jag aldrig kunnat tro att jag skulle få!! =)

Idoler och ögonrörelser

I vardgasrummet gapar idolerna på med hesa halsar, och den halva av familjen som är hemma sitter klistrade framför den giganstiska 50-tummaren. Själv stod jag ut i tio minuter innan jag var tvungen att retirera till datorn istället. Skränet på tv:n var helt enkelt mer än jag kunde stå ut med. Bättre då att blogga lite.

Innan jag blev hämtad av lillasyster i Norrköping, för hemfärden mot Hallsberg, var det labb i Linköping på universitetet. De av oss på GDK som studerar kursen i Visuell Retorik skulle få testa på den utrustning som studerar ögonrörelse. För egen del tycker jag det räcker att läsa resultaten som forskarna kommit fram till, att själv syssla med experiment är inte det jag tycker bäst om i livet. Men labben kunde ändå få en chans. Det var visserligen intressant men jag kommer även i fortsättningen hålla mig till att läsa rapporterna, inte göra underlaget till dem.

Experiment på hög nivå. Kepsen både filmar vad försökspersonen ser och vad han eller hon tittar på. Och så måste någon följa efter som håller i datorn. Bilden högst upp till vänster visar vart försökspersonen tittar på en hemsida, och hur länge blicken stannar på varje område.

En staty som stod utanför Linköpings universitet. I tider när jämställdhet vs könsdiskrimingering råkat bli ett aktuellt samtalsämne på ett par seminarer frågar jag mig; vad ger den här statyn egentligen för signaler?

Födelsedagsmuffins

Kommer min önskan att slå in? Bara framtiden kan utvisa.

Vilka rara vänner jag har! När jag kom till gruppmötet imorse överraskades jag med denna fina muffins med tillhörande födelsedagsjus. Naturligtvis önskade jag mig något när jag blåste ut ljuset, men vad kan jag inte avslöja: då slår det ju inte in. 

Muffinsen var mycket god och gav mig energin som behövdes till andra halvan av seminariet. =)

Ny-gammal design uppe

Klicka på grafiken för att se den större. 

Nu har jag lagt upp lite ny-gammal grafisk design på issuu.com. Om du vill se den och om du vill veta mer än om hur mycket kokt potatis vi äter i Sverige så klicka här.

I stil med Jugend

Invaders and Traders av Niviswinter.

Det finns en tjej på Deviant Art, Niviswinter, som gör de mest fantastiska teckningar. Jag blir så avundsjuk och skulle verkligen vilja kunna teckna så som hon gör. Dock har jag inte har hennes stil, bara min egen (på gott och ont), men det betyder inte att jag inte kan inspireras av hennes grejer. Kolla in du med, om du också vill bli sotis.

Jag tycker hennes bilder ofta påminner mycket om härliga Jugend, och inte minst Alfonso Muchas vackra damer och sirliga detaljer. Det är för övrigt en konstform som jag tycker inte fått nog med genomslag in i våra dagar.

Nya hemsidan äntligen klar!

Jag antar att jag bara tröttnade på att aldrig få min hemsida klar. Så när hjärnan vägrade begripa hur televisionen ska återge poesin sin position som polis (kurslitteratur), satte jag mig med kodningen istället. Fast eftersom jag tycker det är sådär lagom roligt så använde jag mig av ett par andra väleteblerade sajter, att hjälpa mig visa upp portfolion.

Nu, alldeles för nära gryningen för att det ska kännas bekvämt, är jag äntligen färdig. Känns mycket skönt.

I love kaffe

Vi fick ett hjärtligt välkomnande när vi anlände till föreläsningen i ögonrörelse på campus Valla, Linköpings universitet.

Idag var det föreläsning inne på campus Valla i Linköping som gällde. Trött och dan satt en annan och slumrade på bussen ditin. Väl på plats kom det som en välsignelse när värdinnan meddelande att det bjöds på kaffe och te. Jag var en av de som bokstavligen studsade upp ur stolen och tog mig en mugg av det kärleksfulla kaffet. Underbart!

Enda nackdelen var att den lilla urinblåsan, efter två timmars föreläsning, var i desperat behov av tömning...

Överallt samtidigt och allt på en gång

Veckan började som den stressigaste på hela terminen. Hur tusan skulle jag hinna med allt? Med så mycket att göra var det bara att sätta igång: hit, dit, fram och tillbaka; läs, läs, skriv, läs, fixa, ring och gör. Andas? Njae... Sova? Inte en chans.

Framt till i tisdags hade jag fått mer gjort än jag någonsin trott hade varit möjligt. Samma dag blev även gårdagens födelsedagsmiddag inställd. Ytterligare några timmar friställdes därmed till studier. Och vid tid för sänggående kom jag på vart jag skulle genomföra det reportage som hör till journalistikstudierna. Deadline på det är på fredag, alltså imorgon. Och då är det föreläsningar i Linköping, plus grupparbeten som gäller. Alltså ingen tid till något journalistiskt arbete.

Fast det där med deadline imorgon fredag är inte riktigt sant. När jag för en liten stund sedan satte mig för att renskriva reportaget, efter genomfört uppdrag, upptäckte jag att deadline är först nästa fredag! Alltså har jag nu helt plötsligt en ledig kväll att se fram emot, och en hel vecka till att skriva reportaget.

Jag önskar bara att jag hade haft koll på det redan i måndags. Då hade jag inte behövt kuta runt så mycket åt alla håll samtidigt. Fast å andra sidan - det var ganska kul att ha fullt upp också, satte lite eld i baken på mig. Och så kommer ju nästa vecka att kunna bli betydligt lugnare.

Tvära kast

En födelsedagsmiddag imorgon ställdes hastigt in. Istället kom ikväll på förslag, men det föll på sent kvällsarbete hos en av de inbjudna. Nu är det nästa måndag som gäller. Huruvida denna nya preliminärbokning kommer att kunna genomföras vet vi dock inte förrän nästa vecka gryr.

Allt vi kan göra är att hålla tummarna och hoppas. För basilikalaxen med lime och färsk pasta låter verkligen mumsigt. Nästan som att det skulle kunna slukas med fjäll och allt.

Blogg C: När blir journalistik fiktion?

Jag har läst ”Häxornas försvarare” av Jan Guillou. Enligt författaren beskriver den häxprocessen sådan den (mest sannolikt) var i Sverige och ute i Europa under 1600-talet.

Guillous journalistiska grävande i ovan nämnda bok är säkert väl genomfört. Men vill han bli tagen på allvar anser i alla fall jag att han i efterorden inte skulle ha skrivit: ”jag begränsar mig till de källor som antingen varit grundläggande för mitt arbete, eller där jag hämtat väsentlig information, eller där en läsare som vill veta mer skulle få nöje av läsningen”, eftersom han har gjort ett ”mycket strängt urval istället för att försöka imponera så som akademikerna gör genom att förteckna allt de snuddat vid”.

För egen del tycket jag att käre Guillou har fått något mycket viktigt om bakfoten: källförteckningen är till för att någon annan ska kunna kontrollera de uppgifter författaren hävdar är korrekta. Jag ser då inte minsta nöje i att skriva sida upp och sida ner med källor om det inte är för att jag inte har de korrekta uppgifterna.

Guillou är definitivt en journalist med stor erfarenhet. Han borde vara extra noggrann, åtminstone om han vill att Häxornas försvarare ska uppfattas som ett reportage ”och inget annat”, där det ”tydligt skall framgå vad som är redovisning av fakta och vad som är resonemang”. Den sista meningen är dessutom ett sätt att hålla sig om ryggen: skulle någon hävda att ett händelseförlopp inte är korrekt kan Guillou istället mena att det är hans eget resonemang. Och det blir svårt att hålla reda på vilket som är rena fakta och när det övergått till enbart resonemang. Guillou använder gärna värdeladdade ord för att beskriva en händelse han inte kan ha en aning om - helt enkelt eftersom han inte var där! Några exempel från sida 104:

”Nu närmade sig förstås sanningens ögonblick för Stiernhöök.”
”Men han manövrerade skickligt.”
”Nästa led i denna uppenbara förhalningstaktik…”

Allt jag läser är Guillous personliga syn på saken, inte den objektive journalistens. Visserligen problematiserar Jan Gradvall själva definitionen på objektivitet, men jag anser ändå inte att Guillou berättande kan betraktas som neutralt mot historien.

Delar av min starka kritik mot Guillou kan bero på att jag kanske inte är alltför förtjust i formen ”new journalism”, om nu Häxornas försvarare ens har rätt att hamna under den kategorin. Jag anser inte att en journalistisk text behöver vara tråkig eller känslokall bara för att den är tydlig med sitt ursprung.

Rörande den uppförstorade Gömda-historien verkar ord mest stå mot ord, om huruvida berättelsen ska betraktas som journalistiks sann eller enbart byggande på verkliga händelser. Det mest intressanta för mig är om - och i så fall varför - Liza Marklund medvetet valde ”en sann historia” som underrubrik på förstautgåvorna, inte i vilken grad uppgifterna i boken förändrats.

När jag vill ha fakta och kunskap vill jag ha det tydligt, med utförliga källor och källhänvisningar där så kan behövas. Så fort texten börjar likna en roman blir jag mer kritisk i mitt läsande. Kan inte författaren göra tydligt vart uppgifterna kommer ifrån, kan han eller hon inte heller begära att jag ska svälja historien med hull och hår.