Inget steppande just nu

Det värker överallt i min snart 25-åriga stackars kropp. Skuldror, revben, mage och rygg. Men värst av allt är baksida vader. Det har onekligen sin nackdel att börja träna efter en lång period av stillasittande. Två steppass på raken, två dagar i rad, var visserligen svinkul. Men jag undviker gärna att försöka ta mig nerför trappor under några dagar framöver, om jag kan. För det är inte med flytande elegans fötterna förflyttar kroppen ett steg neråt-framåt, direkt.

Antropologi så jag blev alldeles till mig

Inte trodde jag att mitt intresse för antropologi skulle vara det första som kom på tal när jag nyss öppnade boken The Elements of Journalism, som jag hämtade på Posten nyss. En bok som för övrigt är en del av kursen i journalistik jag läser på Karlstads universitet.

När jag gick sista året på gymnasiet, naturvetenskaplig intriktning, gjorde jag mitt arbete utifrån människan. Fokus låg på var i evolutionen dagens skillnader mellan man och kvinna kan anses ha uppstått. Några av mina favoritprogam sedan småbarnstiden har varit dåvarande Vetenskapens värld med Bo Lundgren, Hur gör djur? som delmoment i Söndagsöppet och Mitt i Naturen, då med Arne Weise, nu med goaste Ume-bon Martin Emtenäs.

Det naturvetenskapliga intresset har således alltid varit stort hos mig. Inte konstigt att jag blev alldeles till mig i brallan när jag läste första raden i ovan nämnda bok:

"When anthropologists began comparing notes on the world's few remaining primitive cultures, they discovered something unexpected. From the most isolated tribal societies in Africa to the most distans islands in the Pacific, people shared essentially the same definition of what is news."

Behöver jag säga att min inställning till boken för tillfället är extremt positiv?

Skillnad på folk och folk

Det fina med offentliga handlingar är att vem som helst kan begära ut uppgifter om en viss person - så länge man har den magiska nyckeln: personnumret. Perfekt för alla journalister. Som aspirerande sådan ringde jag till Försäkringskassan för att få uppgifter om anställning om en viss person. Men det jag möttes av var:

"Vad ska du med det till? Vart ringer du ifrån? Det kan jag inte lämna ut."

"Jaså, men är inte det en offentlig handling?"

Offentlighetsprincipen vi har i Sverige är reglerad i grundlagen. Till alla allmänna handlingar som inte är offentliga, måste motivering till specifik del av sekretesslagen finnas. Och det är inte mycket av landets alla handlingar som är belagda med sekretess.

Efter att telefonist nummer ett diskuterat med kollega, jag kunde så klart inte höra, kopplades jag vidare till annan person på Försäkringkassan:

"Ja, jo. Det kan jag lämna ut, om du har personnumret. Men vad ska du med det till??"

Försäkringskassan har ingen som helst rätt att få svar på någon av de frågor de hittills ställt mig, de får inte ens uttala dem! Jag förklarar trots allt som det är; jag studerar journalistik och gör research i den andan. Samtidigt biter jag mig i tungan. När jag sedan fått uppgiften jag bad om var jag tvungen att upplysa den otrevliga telefonisten om att hon, och hennes kollega, gjort fel enligt lagen. Varpå hon säger att:

"Vi kan inte lämna ut uppgifter om alla. Det ringer folk och frågar om kändisar och så. Det kan vara känsligt. Vi avgör från fall till fall."

Hade jag varit hotfull när jag ringde har myndigheten rätt att vägra utlämnande av uppgifter, men inte om jag ringer som vanlig människa och begär information från en offentlig handling. Vilket jag också sa till telefonisten. Hennes uttalande antyder dessutom att Försäkringskassan gör skillnad på folk och folk.

Kanske inte den bästa starten på hennes dag, att bli tillrättavisad. Men jag tyckte att hon och hennes kollega betedde sig så illa. Jag har skickat iväg ett mail om detta till "ansvariga" för att få höra deras förklaring till beteendet. Återstår nu att invänta svar.

Grått blir kulört

Ibland behövs så lite för att vända grått och trist till kulört och kul: vänner, kaffe och lite mat i magen - och ett telefonsamtal som äntligen besvaras. Nu har jag så mycket energi i kroppen att jag knappt kan sitta still. Hur ska jag då kunna skriva en rapport lugnt och sansat? Asch, det går nog bra. =)

Snabb pensel som motto

Buskbollar som sprider glädje? Akryl på duk, ca 30x35 cm.

När jag oväntat fick lite extra tid att spendera ikväll var det lika bra att ta fram penslarna och börja på den tavla jag har att göra på beställning. På den blev det en del gjort, och under tiden färgen ska torka är det perfekt att ha andra dukar att måla på också.

Jag kladdade ner några bitar duk med färg och lät sedan enkelhet med en snabb pensel vara mottot. På en av dukarna växte mina älskade buskbollar fram. En snabb målning, fylld med känsla. Jag blir glad av att se på den. Det hoppas jag att du också blir.

Samma motiv, olika fotografer

Satt i godan ro och kollade in en snubbes portfolio på nätet när jag bland bilderna upptäckte nästan exakt samma vinkel av ett motiv som jag själv plåtade i somras: hoppbacken i Falun. Anledningen till mitt foto var att jag hälsade på en kompis där över midsommar. Naturligtvis passade jag på att ta med mig kameran. Vilket påminner mig - jag har ännu inte skickat över fotona från helgen till min vän. Måste göra det snart.

Bilderna nedan är mina foton. Bilden jag hittade på internet kan du se här.

Being Blue - en tankeställare

Being Blue. Hunden heter Lullan. Eller Lucy, om jag ska vara helt korrekt.

Det är ingen hemlighet att Lullan är en riktigt fotogenic hund: hon ser alltid god nog ut att sluka med hull och päls. Därför är det kanske inte så konstigt att jag än en gång hittade en underbar bild av henne i datorn.

När jag jobbade med fotot av Lullan började jag fundera över mitt eget uttryck. Många av de bilder jag själv gillar bäst är långt ifrån tekniskt korrekta. De är suddiga, ur fokus och/eller med huvudmotivet halvt på väg ut ur bild. Jag brukar alltid försöka få till en bild med alla de rätta inställningarna, utan skakoskärpa, rörelseoskärpa eller annat som sänker den tekniska kvalitén. Men de av mina foton som istället har enorm skärpa, fokuset satt på plats och motivet väl komponerat... Jag vet inte. De är ju fina, de med. Men de känns nästan lite för sterila, lite för livlösa.

Jag antar att det är känslan som saknas. Kanske borde jag istället ge mig ut i jakt på det oskarpa? För när det ändå verkar vara på det viset jag får fram bilderna som jag kan titta på om och om igen, kan det väl inte vara fel metod?

Studie i jämförelse

Hittade lite nya funktioner i Photoshop idag, och tänkte visa hur slutversionen skiljer sig från originalet. Det är inget jag normalt gör, visar före- och efterbilder. Men, tja, det kan vara kul att se hur mycket det går att helt ändra karaktär på foton med bara några enkla drag i reglage och val av effekter. Så idag bjuder jag på en liten studie i jämförelse.

Originalet. Ett enkelt foto rakt upp i lövverket med min Canon.

Slutversionen. Lite lattjande och joxande i Photoshop, och fotot har fått en helt annan karaktär.

Dilemmat med sovtåget

En kär vän till mig myntade för fler år sedan uttrycket "sovtåget". Det kommer vissa tider på dygnet och om man missar det dröjer det innan det kommer tillbaka och det går att somna. Ett av dygnets sovtåg kommer till mig vid tio-tiden på kvällen. Men tio är ändå ganska tidigt att krypa till kojs på. Således har jag lätt för att liksom råka bli kvar uppe. När sovtåget sedan passerat och kroppen insett att den inte kommer få sova piggnar den till liv igen. Det är det jag har gjort nu.

Uret närmar sig halv tolv och jag har mycket svårt att slita mig. Trots att jag inte gör något vettigt. Trots att jag helst ska upp i hyfsad tid imorgon och vara produktiv. Trots att jag sover himla gott när jag hoppar på tio-tåget, istället för ett, två-tåget.

Jag tröstar mig med vetskapen att jag inte är ensam med det här dilemmat. Och med att jag inte har någon tidtabell att passa imorgon bitti.

Biltejp

Originell Herbie-bil, även känd som Bubbla. Bilen stod parkerad på en tvärgata i mitt kvarter. Jag kunde inte låta bli att ta ett foto när jag gick förbi.

Det är ju mer eller mindra allmänt känt att silvertejp funkar till det mesta. I det här fallet verkade ägaren ha fått slut på silvertejpen och fått ta till det näst bästa alternativet. Den bruna tejpen skapar onekligen sin egen originalitet.

Den sena timmen

Istället för att sova kan man fota.

I väntan på att spaghettin ska koka färdigt så kan jag ladda upp den här bilden också. Jag tog fotot härom kvällen, vid en tid på dygnet när jag egenlitgen skulle sussa gott i sängen. Men saker och ting blir ju inte alltid som man tänkt sig...

Studie i höstsolen

Buske i höstsolen.

Det har inte blivit så mycket fotande på sistone, så idag tyckte jag det var på tiden. Hösten var min inspiration, men tyvärr hade många av de vackra färger jag sett den senaste veckan bleknat. Det gjorde kanske inte jättemycket, sett så här i efterhand. Eftermiddagsljuset föll sig riktigt fint, så det fick vara min grundpalett istället.

Blogguppgift B: Etik i medierna

Den 26-årigen, öppet homosexuelle Daniel knivmördades. Två minderåriga pojkar utpekades som skyldiga. Den ene av dem bedrev en extremistisk blogg om religionen islam. Där redogjorde han tydliga för vad han ansåg om homosexualitet, och snabbt var ryktena igång om att mordet var ett hatbrott. Men polis och åklagare såg inget alls som tydde på det. (Medierna 20090131)

”Om du ska ge en bild av ett, i första stadiet, tämligen obegripligt brott så är den här bakgrunden intressant.” Det säger Jan Helin, Aftonbladets chefredaktör till SR:s Medierna, om varför de på tidningen valde att publicera information om den misstänkte gärningsmannens religiösa tro och aktiviteter däromkring.

Jan ska ha all eloge för att han står bakom den handling han utfört. Men ska någon media publicera uppgifter som inte är direkt kopplade till händelsen tycker jag att de ska ge en komplett bild, inte bara den som är ”publikfriande”. Islam är en av de mest kontroversiella religionerna i Sverige. Detta blandat med homosexualitet skapar definitivt uppmärksamhet. Om det kan Jan Helin inte vara annat än fullständigt medveten.

Sydsvenskan valde att inte ta med uppgifterna om pojkens religiösa bloggande alls. För det fick de kritik och ansågs istället mörka hela händelsen. Läsarna kunde få mer information genom att läsa det som cirkulerade på internet på olika bloggar och forum. Varför kunde då inte etablerad media berätta samma saker? Kan hända att Sydsvenskan tog allvarligare på de etiska regler som media själva ställt upp för sig. Där står bland annat att en person misstänkt för brott är, i lagens mening, att betrakta som oskyldig fram tills motsatsen bevisats.

Det vore dock fel av mig och sitta här och skriva som om jag satt inne med alla svaren. Det gör jag naturligtvis inte. Både när jag lyssnade till Jan Helins resonemang, och tillika läste Stig Hadenius motivering, till varför det är bättre att publicera mer, lät det rimligt och försvarbart. Men sedan sa Morgan Olofsson, redaktionschef på Rapport, något som gav mig min utgångspunkt i ämnet: ”Det är polisens uppgift att se mönstret och gripa brottslingarna. Sedan är det vårt jobb att granska polisen, och se varför de inte har gjort det jobb de är satta att göra.”

Med andra ord: det som inte är relevant ska inte heller ingå i artikel. Framför allt inte när det handlar om till exempel så känsliga saker som religion och sexuell tillhörighet. Jag vill kunna känna mig trygg i att de nyheter jag läser om i ”gammelmedia”, som de etablerade själva kallar sig, är noga värderade, både rent nyhetsmässigt och på det etiska planet. Tolkningar, hypoteser och diverse löst resonemang hör skvallerpress, nöjesmedia och diverse källokritiskt internetliv till.

Det ligger i familjen...

Lite förnöjt och smått skadeglatt kan jag konstatera att det gick för lillasyster och hennes säng, precis som det gjorde med min: platt fall på marken!

Sensmoral: köp inte 30 cm sängben från IKEA. Då finner du dig snart sovandes på golvet.