Skrivbordsunderlägget på datorn byter jag ut ganska ofta. Nu för ett par timmar sedan satt jag och surfade runt lite på Smashing Magazine's hemsida där det finns wallpapers för bland annat varje månad. Sedan jag upptäckte det för något år sedan har jag av och till använt mig av de schyssta underlägg som kan dyka upp. Men nu kom jag på att jag kan ju faktiskt göra ett eget, så jag satte mig att experimentera lite.
Jag har fastnat lite för bilden på lillasyster som jag lekte med igår. Jag hade några fler varianter på samma motiv, och valde en av dem. Sedan utgick jag ifrån en mängd foton, sållade och lekte med bländningsmöjligheterna i Photoshop. Jag utnyttjar den möjligheten på tok för lite, så varje tillfälle där jag kan testa den är bara bra, och nu kunde jag göra just det.
Egentligen skulle jag såklart syssla med andra saker, som att läsa kurslitteratur - inte lattja vid datorn. Men det är några timmar kvar på den här dagen, så jag hinner nog med det också. Om jag bara kan slita mig härifrån någon gång.
Upptäckte att en av mina medstuderande på journalistiken på distans också kommer från lilla Hallsberg, och att han endast är ett år äldre än mig. Så klart blev jag alldeles nyfiken på vem denne snubbe kunde vara, och började rota lite i Facebook, ringde storasyrran som är av samma årgång som nämnda spionobjekt samt skickade iväg ett litet mail till honom för att påtala det spännande sammanträffandet. Om han bodde och pluggade i Hallsberg under hela grundskolan och gymnasiet har vi säkert sett varandra av och till i korridorerna. Säkert är i alla fall att vi har en del gemensamma bekanta, eller i alla fall folk som båda känner till.
Och inte nog med det: efter samtalet med syster kan det dessutom vara så att den eventuellt kända personen är densamma som en av mina vänner hade en liten crush till under en period i gymnasiet.
En skönt seg söndagseftermiddag kan lätt ägnas åt lite fotoredigerande. Eftersom min fina kamera ännu inte blivit lagad har jag fått gå igenom lite gamla bilder för att se vad jag har som går att experimentera lite med. Den övre bilden är på min lillasyster R och hennes Lucy. Den andra bilden är också av R. Jag tog den när hon låg i utfarten till Rakkasbacken, efter vår promenad runt Kratersjön på fjället i Björkliden.
Tidigare på kvällen idag ringde lillasyrran till mig och berättade att hon precis hämtat pitbullen Juno på flygplatsen och nu hade i Hallsberg. Eftersom jag tycker pitbulls är riktigt fina så hade jag någon timme senare lånat en bil av en kompis och kört mot föräldrahemmet.
Syrran har börjat vara jourhem åt hundar som kommer till Sverige genom den ideella föreningen NeverNeverLand. Juno är hennes andra jourhund, och syrran ska ta hand om henne tills någon omtänksam familj kan ta hunden permanent.
Nu har har jag träffat Juno och kan meddela att hon verkar vara väldigt lugn och rar. Eftersom hon bott på gatan är hon inte riktigt rumsren, trots sina fyra år. Men jag tror att syrran löser det där snart. Imorgon ska hon och Juno ta tåget upp mot Björkliden där Juno ska få bo med alla andra hundarna på Elvan. Om du vill veta mer om Juno, och kanske adoptera henne, kan du få veta mer här.
Buskbollen tycker inte heller föreläsningen var så skoj.
Andra dagen på studierna och för att inte somna på förläsningarna har jag fått ta till den väl beprövade metoden att sitta och skissa. För tyvärr är det allt för ofta för mycket meningslöst babbel och för lite innehåll som framförs vid talarstolen. Visst finns det en del saker att ta fasta på vid föreläsningarna, men det gömmer sig väl, som i en allt för utspädd saft.
Tänk om det som var vettigt, intressant och inpirerande kunde komprimeras tillbaka till sin koncentrerade form? Sedan kunde vi studenter själva sköta utspädandet enligt eget tycke och smak, till exempel över en fika med studiekamraterna.
Ibland händer det saker man inte alls väntat sig. Som när det flyger in en fladdermus i lägenheten mitt i natten. Med mitt fantastiska fönster, med världens dummaste öppningsfunktion - luta inåt och få en liten, liten springa av frisk luft upptill (och där fladdermusen kom in), eller plocka bort allt på fönsterbrädet och öppna det mastodontstora fönstret inåt för ett riktigt friskluftsintag - var det inte alldeles självklart hur utschasandet av den flygande varelsen enklast skulle genomföras.
Tillslut blev det ändå till att masa sig upp från under det skyddandet täcket, tömma fönsterbrädet på innehåll, öppna fönstret och vänta på att den skräckslagna lilla stackaren kunde hitta rätt väg ut igen. Sedan kunde lugnet åter lägga sig i min lägenhet.
Jag känner mig som något slags mitt emellan just nu. Det verkar inte finnas något jag behöver göra precis för stunden.
Det är måndag och studierna drag igång i veckan, men det är flera dagar dit, till onsdag, och jag har redan kollat upp en massa info om kurserna som ska läsas, vilket jag i vanliga fall sällan gjort vid den här tiden förut. Alltså är det redan fixat. Jag har också haft lite annonser att leverera, men de blev klara imorse. Också fixat, således. Jag ska gå igenom journalistikkursen med en kompis idag, men det är inte förrän om några timmar, så inget att göra där heller. Jag har till och med varit ute på en redig joggingrunda idag, så nyttigheterna är också avklarade. Visst kan jag arbeta vidare på min hemsida (som varit i förändring sedan början av sommaren) men det är ingen stress där heller.
Det är inte ofta jag känner mig sysslolös på så vis som nu: att det verkligen inte finns något jag måste göra. Och det gör mig lite stressad och rastlös, men jag försöker lyssna på mina vänner som säger att jag ska ta det lugnt och bara njuta. Men det finns faktiskt en sak idag som jag vill göra men som inte gjorts än: drickandet av en god kopp kaffe. Så det får bli nästa uppgift, när jag hämtat upp rentvätten.
Det verkar vara drag på Norrköping idag. Augustifesten, marknad, konserter och folk i rörelse överallt. Nu när jag cyklade hem från jobbet körde en bil förbi med Def Leppards gamla klassiker spelandes på högsta volym. Den peppade upp mig också, så lyssna du med och känn energin flöda!
Dagens impulser: ett par Nike och ett par sneakers, båda för 300 kr styck. Jag ska bara ta bort det lysande lila skosnöret på Niken och byta ut mot ett par vita. Jag har testat med gamla, smutsiga skosnören från ett par andra skor. Men till nya fina dojjor vill jag ha nya fina snören!
Ibland blir saker och ting inte riktigt som man tänkt sig. Jag var ner till biblioteket idag på förmiddagen för att planera lite för den kurs i journalistik som jag ska läsa i höst. Efter det tänkte jag ta mig en sväng på stan för att se om jag kunde hitta en ny bra väska att frakta pennor, anteckningsblock, böcker och diverse i, när studierna drar i gång i nästa vecka. Jag tog en sväng inne på Stadium och helt plötsligt finner jag mig själv stående på skoavdelningen. En liten stund senare är jag ett par ljusgrå sneakers av Converse-modell rikare. Och det bästa av allt - de kostade bara 300 kronor!
Nöjd med mitt fynd gick jag hem. Några timmar senare var jag tillbaks på stan för att fika med en kompis. Hon ville sedan kolla om det fanns ett par skor av Madicken-modell uppe på Nilson. Jag hade inget emot att följa med. Min kompis hittade inte vad hon letade efter, jag däremot hittade de Nike-skor jag tittat på sedan i våras - på 70% rea, så nu kostade de bara 300 kronor.
Det tog lite emot att köpa ett par till på samma dag, men båda var äkta mocka/skinn och kostade så himla lite. Så jag köpte Nike-skorna också. Det som återstår att göra nu är att köpa nya, rena vita skosnören till dem - de lila ingick, men jag tycker inte att de funkar - och att snåla som tusan tills lönen kommer!
Nu är det snart dags att återta föreläsningssalarna och lämna de skoköpande kunderna kvar på sommarjobbet; skolan drar igång i nästa vecka. Men det är inte längre som det var förr i tiden. Nu måste varje elev vara igång minst en vecka innan kursstart, och jag har aldrig varit bra på att den typen av framåttänkande. Men jag lägger ändå in en högre växel för att bättra mig.
Just nu sitter jag med en stor, stor hög av material till kursen i journalistik. Mängden papper med instruktioner som jag skrivit ut motsvarar ett mindre träd och får mig nästan att fälla en tår för dess skull. Jag tröstar mig dock med vetskapen att jag kommer använda baksidan när framsidan är förbrukad, och slutligen kommer placera allt i pappersinsamlingen.
Trots pappersmängden ska det bli kul att få komma tillbaka till studierna. Det innebär trots allt att jag närmar mig en examen och ett eventuellt drömjobb inom den grafiska branschen, tidnings- och magasinssfären eller den konstinspirerade världen - kort sagt en värld som består av bilder och former tillsammans med ord i olika publikationer.
Så där. Då har årets upplaga av Way Out West börjat, pågått och avslutats. Jag var där, tillsammans med halva Norrköping, och kollade in flera band som jag aldrig hört förut och vilka sysslar med andra toner än de som oftats hörs på radio och topplistor.
Egentligen visste jag inte vad det var jag skulle få höra under dagarna, trots att jag försökt lyssna in mig innan avfärd till festivalen, för att få ett litet hum. Det enda jag egentligen visste var att jag gärna ville se Antony and the Johnsons, och det var för honom jag till stor del ens köpte biljetten. Men även Glasvegas lockade, och inte blev det sämre när jag fick höra att Christian Kjellvander skulle spela på en av klubbarna i stan tillsammans med sitt gamla band Loosegoats. Även jag hade alltså några guldkorn att se fram emot.
Tyvärr var det så mycket folk till Loosegoats att jag och min vän inte kom i trots en och en halv, två timmars köande. Efter att kön stått stilla i en halvtimme och regnet gjort oss dyngsura gav vi upp, bara ett par meter från entrén - det var kört.
Glasvegas på fredagen hann jag knappt se eftersom vi skulle bege oss iväg till Annedalskyrkan för att inte missa Andrew Bird, vi ville komma i tid för att vara säkra på att komma in. Och in kom vi allt, men den långa väntan i en full, kokhet kyrka gjorde att större delen av församlingen, mig inkluderad, sov sig fram till Andrew Bird och inte ens orkade se honom klart till slutet. Irriterande nog tyckte jag att herr Bird, kvällens huvudnummer, även var det sämsta och inte var värd all väntan.
Bäst under hela festivalen var nya favoriterna Band of Horses. Beirut var också sköna att lyssna till. Anna von Hausswolff gjorde ett fantastiskt jobb i kyrkan, och efterföljande The Irrepressibles - hatade av de flesta - gjorde verkligen en bra grej av sitt teatraliska framfördande i kyrkans akustiska utrymme. Där och då var det mycket bra.
Beirut. Skön musik som gjorde mig glad.
Band of Horses. Indierock-country med känsla och en mycket charmig sångare.
Antony and the Johnsons med Göteborgs symfoniorkester. Jag tänkte mig något otroligt mäktigt a lá Metallica och San Fransiscos symfoniorkester. Men istället blev det platt och tråkigt. Det var en stor besvikelse att Anthony inte sjöng ut ordentligt med den makalösa röst han har.
Glasvegas. Jag hann inte se så mycket, men det jag hann se gjorde mig glad igen efter besvikelsen med Anthony. Jag hade gärna sett mer, men får lyssna mer på dem på Spotify och kanske till och med köpa en skiva.
Anna von Hausswolff. Jag gillade att hon verkligen vågade sjunga ut och använda sig av den maffiga akustiken som blir i en kyrka.
The Irrepressibles. De ogillades av väligt många, och ja - det var väldigt udda till och med för Way Out West. Men jag tycker att de gjorde sin grej med scenkläder, koreografi, sång och mellansnack fullt ut och föredömligt.
Annedalskyrkan. Where some of theaction was.
Det var många som var helt utmattade i kyrkan i väntan på Andrew Bird.
Spretande trådar på fetivalbandet eliminerades med en liten låga.
En ful och äcklig gul gummiboll hittades på den byggställning vi tog skydd under under tiden regnet öste ner över Göteborg under lördagen.
En himla massa fötter, innan skorna var alldels leriga av geggamojan som regnet så fint fixade fram åt oss festivalbesökare.
Tänkte dela mig mig av några av de hundratals foton jag tog under resan upp och ner till Björkliden, bara att kolla in nedan!
Klart det fanns statyer av björklöv i björkarnas stad! Eftersom jag var tidig till morgontåget (som inte kom i tid), passade jag på att ta några foton i gryningsljuset.
Det var mycket med "ny tid" under resan. Men surast var kanske att gå upp halv sex på fredagmorgonen, för att inte åka med tåget förrän tjugo i åtta, en timme efter planerad avgång.
Ensam på Umeå station, i väntan på tåget som aldrig kom... Och ja, det är ett vattenpass som ligger där. Men det var ju så billigt: 39 kronor. Hädanefter finns ingen ursäkt att inte få hyllarna raka.
Nästan framme i Björklien! Vägen som syns är den som leder till porten som börjar/slutar Kungsleden i Abisko. I bakgrunden syns Nuolja, fjället. Bakom Nuolja ligger Björkliden.
Rakkasjåkken. Någon glad sommargäst har hängt sin matta på tork. För några år sedan stängdes vattnet av nere i byn och då var det i den här bäcken som dricksvattnet hämtades. Tack och lov behöver det inte kokas innan det bli brukbart, det är bara att ta sig en slurk på en gång!
Många hundar i Björkis, som sagt. Här är det lillsyrran som leder bort olydiga Kajsa när hon sprang hemifrån olovandes. Bakom följer Dimva, Lucy, Kelly och lilla Ira nyfiket.
Köket på Elvan. Större än så här är är det inte.
Det finns många mål att vandra emot om man följer Rallarvägen.
Jag, syster och Lucy framme vid Kratersjön.
Utsikt över byn från toppen av Rakkasbacken. Det stora vattnet i bakgrunden är Torne träsk, Träsket.
Schysst utsikt från rum nummer sex på Elvan.
Dags att åka hem. Jag väntar på tåget tillsammans med några andra resenärer.
Byn sett från perrongen utanför butiken.
Precis passerad polcirkeln slog blixten ner i Murjek, som var nästa station, och tog strömmen. Eller som lokföraren ropade ut: The "tunder" has taken the... Engine. Utan mottagning kunde jag inte heller höra av mig till M som skulle möta upp i Murjek och berätta att jag var ytterligare försenad.
Jag var inte själv på tåget mellan Kiruna och Murjek: Diva hängde också på, M's och D's hund som semestrat i Kiruna några dagar men nu skulle hem.
Nu är jag tillbaks i stan igen, efter min fjällen- och Norrlandsresa. Som alltid har tiden gått alldeles för fort, jag hade gärna stannat kvar ett tag till för att verkligen hinna med. Men tack och lov känner jag mig i alla fall så hemma i Björkis att det inte behövs någon inkörstid där, det är bara att fortsätta från senast jag var där (för två år sedan).
Extra kul har det varit att hälsa på alla gamla kolleger som är mer eller mindre permanenta på stället. Det bidrar definitivt till den hemlika känslan.
Nackdelen med Björkliden är väl att det tar så gruvligt lång tid att ta sig dit, och inte blir det roligare när tåget är försenat. Totalt har jag spenderat över fem timmar väntandes på tåget, eller sittandes i tåget. Inte så kul.
Men nu är jag som sagt hemma igen, och ska börja fixa inför imorgon och den kommande helgen där Way Out West står på schemat. Tvätta och packa om med andra ord.
Jag har precis fått veta att jag blivit antagen till den journalistutbildning. Det betyder att det kommer bli en höst fullspäckad med studier eftersom journalisten ska läsas på distans, delvis utöver de heltidsstudier jag redan har på Linköpings universitet. Men jag tror att en journalistutbildning kan vara mycket bra att ha i bagaget och dessutom har jag en klasskompis som också ska läsa samma kurs, så vi kommer kunna stötta varandra. Inte minst finns alla möjligheter i världen att dela på kostnaderna för kurslitteraturen, vilken tydligen ska vara ganska omfattande.
Det ska bli spännande att se hur mitt tänk kring texter, skrivande och källor förändras, och hur mycket mitt eget språk kommer skifta i takt med det. Men det kan bara tiden utvisa.
Nu börjar vissa av de bakfulla personerna på Elvan få spel, över sin trötthet, sitt verkande huvud, sitt illamående. För den nyktre är det som alltid lika roligt att lyssna på och iaktta, med lite skadeglädje såklart ;). Annars är det för tillfället lugnt läge här i huset. De flesta folken har försvunnit till sig eller till sina jobb, och det är mest slappande som gäller.
Själv sitter jag i svettiga träningskläder efter att min minsta lillasyster, som också bor här, hängde med mig på en joggingtur halvvägs till Abisko för att skriva i anteckningsboken i brevlådan att vi varit där. Eftersom jag knappt hunnit träna i sommar blev det mycket flås för mig, och just inget för syrran, men hon hade det nog bra ändå.
Senare ikväll ska vi antagligen åka in några stycken till Abisko och käka. Souvas-kebab har den andra lillsyrran bestämt sig för. Men nu närmast borde jag verkligen ta en dusch!
Dags för en liten uppdatering från fjällen. Utomhusvistelsen igår blev Kraterrundan tillsammans med ena lillasystern och hennes hund Lucy, Lullan. Nere i skogen var det lite småkyligt men perfekt väder för alla mygg och knott så numera har jag små röda blemor överallt. Och det kliar. När vi kom upp på kalfjället tittade solen dock fram rejält och svetten började laka.
Resten av gårdagen gick i det socialas tecken, med umgänge, gemensamma middagar och en avslutande fest som varade långt in på småtimmarna. Jag kan ju säga att större delen av festdeltagarna idag inte mår riktigt på topp. Jag hoppade dock i säng redan vid två-tiden så jag var pigg i hyfsad tid imorse och tog med mig Lullan ner till Silverfallet och försökte leka lite apport med henne i Träsket. Det gick väl lite sådär. Hon älskar att springa efter saker man kastar, men fattar inte att hon ska komma tillbaka med dem.
Nu doftar det om pannkakor som steks i köket och jag börjar bli lite hungrig, så jag tror jag ska joina de andra.
Skyltarna vid Tornehamn - det gäller att veta vart man ska för skyltarna ger inte alltid klara besked... Nä, så svårt är det inte. Det är bara att följa stigarna. De växer aldrig igen eftersom sommaren är alldeles för kort här långt norrut och uppe i fjällen.
Nästan framme vid Kratersjön. Lillsyrran och Lullan visar vägen. Och ja, den vita fläcken uppe på fjället är snö. Den 8 augusti i Sverige. Härligt =).
Bygatan. "Det är här det händer." Om inte annat syns i alla fall allt som händer på bygatan.
Då har jag äntligen kommit fram till Björkliden. Tågresan mellan Boden och hit var det drygaste på hela färden från Norrköping, men det är såklart ändå värt det. Här är vissa saker precis som förut: fantastisk utsikt och natur, och en drös underbara människor. Det som skiljer sig mest är nog att den här lilla fjällbyn sakta men säkert rustas upp allt mer, och att säsongarna som gör hela stället delvis bytts ut sen min tid här. Men det är bara naturligt.
Nu efter en god natts sömn med till viss del snötäckta fjäll runt knuten, börjar det bli dags att dra på sig lite passande kläder och börja med den aktivitet som görs bäst här: utomhusvistelse av valfritt slag!
På promenad i Björkliden. Längst bort skymtar delar av Lapporten, antingen Tjånatjåkko eller Nissantjårro (lär mig aldrig vilken av topparna som är vilken) och berget i bakgrunden är Nuolja, Sveriges mest bestigna.
Med fyra hundar och fem människor blir det trångt i Björklidens bästa personalboende - Elvan. Det är inte det största, helaste eller renaste men alla trivs och det är ju det viktigaste!
Jag har nogsamt blivit tillsagd att det inte var LRF-mässan, utan Nolia-mässan som besöktes idag i Umeå, så därför fick jag nu göra denna lilla rättelse. Hur som helst så var det himla skoj, inte minst eftersom vi kom in bakvägen och därmed sparade 80 kronor på inträdet.
Däremot hade jag inte trott att en burk Fix Universal, rengöring för det mesta som faktiskt funkar, för 160 kronor skulle vara det mesta köpet. Ska bli intressant att se om mitt gamla slitna badkar faktiskt kan bli rent någon gång.
Utöver rengöringen hittade E och jag en varsin Buff också, för ynka 30 kronor vilket är en nätt skillnad på 120 kronor mot vad de kostar normalt sett. Ett bra köp även det. Vi köpte lite andra saker också, som ett stort vattenpass för 39 kronor på kära gamla Clas Ohlson, och när vi tog en vända på stan hittade jag såklart en massa billiga smycken, så jag köpte två par örhängen och ett halsband för 19 kronor styck. Billigt =).
Allt som allt gjorde jag av med ganska mycket mer än jag tänkt, och hade lätt kunnat spendera mer, men det blev ändå inte alls lika mycket som min kompanjon spenderade. Men lika glad för det är vi båda!
Kommen halvvägs, och klar med den första av fyra delresor, sitter jag nu i Umeå, mätt och belåten efter en god natts sömn och en härlig frukost. Tidigt i ottan imorgon bär det av vidare till Björkis med det kära gamla Norrlandståget, vare sig det är Veolia, Connex, Tågkompaniet eller något annat bolag som kör. Same shit, different names.
Men först blir det till att kolla vad Björkarnas stad har att bjuda på. Planerna är långt i från spikade, men jag tror nog att jag och min värdinna inte ska ha några problem med att spendera den fina dagen! Hittills har vi diskuterat besök på LRF:s mässa (vet inte riktigrt vad det är, men det kunde vara intressant), besök på en auktion med 50-tals känsla, lite spring på stan, samt bio eller hyrfilm till kvällen.
Jag måste säga att resan hit, knappa tio timmar, gick mycket smidigare än jag trott. Två byten, varav det sista var till en buss från Sundsvall till Umeå. Fyra timmar på buss lät inte så värst, men det fanns, utöver en toalett som var det enda jag eventuellt hade väntat mig av "lyx", filmer som visades och en korg med dryck och annat smått och gott - samt trevlig personal! Där var skillnaden stor mot SJ: på x2000 igår fick två passagerare betala rejält extra eftersom de inte hade med sig sin legitimation eller sitt csn-kort. Den senare passageraren blev till och med hämtad av väktare/polis vid ankomst i Stockholm. Lite drama där, med andra ord. Glöm inte giliga kort när du reser med SJ, annars blir det dyrt!
Jag har aldrig varit såld på det här med att packa, och därför skjuter jag alltid upp det till sista minuten. Att bestämma sig för vad man ska ha för kläder på sig flera dagar innan det är aktuellt att bära dem, det har jag aldrig haft lätt för. Eftersom jag nästan undantagslöst går på känslan när jag väljer i garderoben är det ett litet dilemma att gissa sig till dels vilken känslan kommer vara om två, fyra, sex dagar, och dels vilket väder det kommer vara i mellersta Sverige (geografiskt räknat) och i de nordligaste delarna den närmsta veckan.
Alltså gillar jag inte att stoppa ner delar av garderoben i förtid. Tyvärr är packandet oftast en nödvändig del av resandet, så jag antar att jag måste stöka över den lilla detaljen snart om jag inte ska missa avfärden imorgon. Tillbaks till resväskan, med andra ord.
Den senaste tiden har jag haft svårt att hinna med att jobba med foto, måleri och det kreativa skapande som jag annars helst sysselsätter mig med. Nu har, som salt i såren, även min kamera gått sönder. Enligt kameraförsäljaren är det ett fel han aldrig någonsin hört talas om förut: det är något meck med sensorrengöringen. Men felet går i alla fall på garantin och eftersom kameran känner av vad det är för problem ("Err 06") så ska det tydligen inte vara några problem för teknikerna på Canon center att fixa min kamera.
Lite surt känns det dock. Jag har bara haft kameran i två månader och la ut rejält med pengar på den. Dessutom åker jag norrut i övermorgon och hade sett fram emot att kunna ta fantastiska bilder av fjällen och resan dit och hem. Tack och lov har lillasyster händelsevis en likadan kamera. Alltså kommer jag laddad med extra batteri, ett ytterligare objektiv och ett par minneskort, så en del foton kommer det bli i alla fall - om än inte från själva dit- och hemresan.
Trots att jag inte har kameran hos mig längre har jag en massa oredigerade bilder i datorn. Fotot nedan tog jag från mitt fönster ut på grannfasaden och natthimlen för att kunna experimentera lite med höga ISO-tal kontra kortare slutartid.
Redigerandet av det här fotot gjorde jag lite för att trösta mig själv när kameran gått sönder och jag ändå ville arbeta lite kreativt.
Nu börjar det närma sig nedräkning på riktigt: på onsdag är det dags att sätta sig på tåget och sedan bli sittande ett antal timmar på rälsfärd norrut. Det finns dock några skillnader den här gången från alla de 10-12 gånger jag gjort resan förut: den här gången ska jag stanna halvvägs och behöver således inte sitta alla 21-22 timmarna i streck. Efter en sisådär 9-10 timmar är jag framme i Umeå för att hälsa på en gammal vän det var alldeles för länge sedan jag såg. Först två dagar senare fortsätter resan mot Björkliden.
En långweekend i kära gamla Björkis senare påbörjas hemfärden, men inte förräns ytterligare ett stopp gjorts, nämligen det i Murjek, eller snarare i Vuollerim. Också detta på grund att besök hos några gamla vänner. Dagen efter tar jag de återstående 16-17 timmarna med nattåget tillbaka hem.
Det ska bli fantastiskt roligt att åka tillbaka uppåt, och det var alldeles för länge sedan jag var i Björkliden. Det enda som irriterar mig just nu är att min kamera la av igår, min nya fina Canon som jag köpte för bara två månader sedan och planerade att ta fantastiska bilder med. Som tur är har lillasyster, som bor i Björkliden, en likadan kamera så jag kan i alla fall ta med mitt objektiv och minneskort och få med mig bilder hem från större delen av resan. I övrigt antar jag att tråkiga jpeg-bilder från min gamla kompaktis, anno 2006, får duga.
Så här ser mitt skrivbordsunderlägg ut just nu.
