Det kan diskuteras i oändligthet huruvida utsidan spelar roll eller inte. För egen del kan jag i alla fall konstatera att i avsaknad av min favoritmüsli, Hemköps egen variant, vann Frebacos fruktmüsli enbart tack vare det snygga intryck förpackningen gav. Jämte gamla tråkiga och välkända konkurrenter var jag helt enkelt tvungen att köpa den, trots att jag inte nödvändigtvis anser den vara bäst av de val jag hade. Den var inte ens billigast. Men Frebacos fruktmüsli var snyggast och kändes fräschast.
När utsidan väl vunnit en delseger är det dock upp till innehållet att se till att produkten alltid leder. Och att lyckas med det är alltid den största bedriften.
Det var en lördag som verkade bli lugnare än en avslagen fatöl, men när den första segheten lagt sig visade det sig att majoriteten var sugna på att åtminstone träffas lite grann och kanske ta en öl eller ett glas vin ute. Alltså samlade jag och två vänner ihop oss hemma hos mig för att möta upp med några andra nere på stan.
Väl samlade blev vi bara fler och fler. Tillslut blev vi ett gäng på åtta-tio personer som chillade tillsammans på krogen där världens bästa musik spelas varje lördag - Saliga Munken. Det var en riktigt trevlig och alldeles lagom lördag.
Det är skönt att det ändå går att samla ihop några vänner, trots att alla jobbar som tokar på de mest olika tider, och en uppslutning som gårdagens borde vara omöjlig.
Snabba förberedelser hemma hos mig. I väntan på badrumsspegeln slet jag fram kameran och tog några foton. I spegeln syns hur min kompis rättar till strumpbyxorna. Riktigt chamrigt fågnat av kameran, måste jag säga. =)
Sedan jag köpte kameran har det blivit skrämmande lite gjort med papper och penna, duk och pensel. Jag har börjat bli rädd att jag kanske är på väg att tappa den skapande del av mig som jag alltid ansett varit den allra största och viktigaste.
Samtidigt är det naturligt att jag ägnat mig så mycket tid åt fotograferandet: det är inte bara nytt och roligt, det är snabbt också! För en otålig person som mig själv ger det fantastiska möjligheter. Men oavsett det så vill jag ändå ha kvar måleriet och även utveckla det. Därför har jag på sistone börjat plocka fram färgerna igen, och igår gjorde jag klart en ny akryl.
Även om jag kan se att mina gamla älskade linjer och färger finns kvar har arbetssättet med denna målning varit ganska annorlunda mot hur jag till exempel arbetade när jag studerade konst och måleri på Fria Målarskolan. Bakgrunden målade jag helt och hållet med fingrarna för ett par månader sedan. Duken blev sedan liggande tills jag häromdagen bläddrade igenom mina gamla skisser i jakt på inspiration. Bland utkasten såg jag en skiss som skulle passa perfekt ovanpå fingermålningen och resultatet kan du se nedan.
Föränderliga tider. Akryl på duk, cirka 50x70 cm, 2009.
För omväxlings skulle spenderades helgen inte i Norrköping, utan i Finspång där en god vän växte upp, och tillika i den stad där Finspångsrocken utspelade sig under lördagskvällen. Det var inte så mycket småstaden och rockfesten i sig som lockade, som att komma från lägenhetens fyra alltför välkända väggar, och de alldeles för trampade gatorna runt omkring.
Dessutom är det alltid lika kul att klaga över hur oerhört tråkig uppväxtstaden var och alltid kommer att vara, och hur misslyckade alla människor är som fortfarande är kvar, vilket min kompis beredvilligt berättade om. Såklart ändå med lite kärlek i all mördande ironi.
Summa summarum var det en oerhört spännande och intressant afton i Finspång, som nog innehöll lite av det mesta. Inte minst fantastiska samtalsämnen på efterfesten: Astrid Lindgren, Xena Krigarprinsessan och Kvinnofängelset regerade. De två senare kan jag inte svara för, men sköna Astrid var det nog jag som drog upp någonstans på vägen.
För att få lite tid tillsammans åkte vi iväg redan på eftermiddagen och fick oss en god kopp te och kaffe på altanen. Det var mycket skönt att få tillgång till en tomt för en gångs skull!
Varför betala hundra spänn för att gå in och lyssna på något man inte var särksilt intresserad av, när det gick lika bra att stå utanför och titta alldeles gratis?
Det är bara de små orterna som kan ha grillar som kort och gott heter "Grillen". Utöver Grillen kunde Finspång även stoltsera med "Fiket".
Nöden har ingen lag, vilket är mycket sant. I det här fallet innebar det även ingen belysning på toaletten, samt antingen ingen toalettring eller alternativt, ingen spolningsmöjlighet. När den egna nöden var stillad tog jag detta kort ner på gatan i väntan på de vänner som fortfarande behövde lätta på trycket.
Jag älskar när någon tänkt till, eller bara fått ett infall, som bara är så rätt. Idag vände jag upp och ner på en herrsko. Istället för något av de vanliga, tråkiga mönster som oftast är på herrskor så var där mönster av en streckkod. Annorlunda, kul och enkelt - men genialt formgivet.
Streckkoder kan inspirera till mycket. Det här är i själva verket ett abstrakt självporträtt av min lillasyster. Hela tavlan kan du se här.
Jag och en kompis tog varsin cykel och begav oss en sväng tidigare ikväll. För egen del var det mest en ursäkt för att komma ut efter att ha jobbat inomhus hela dagen, men det var också förträffligt att ta med sig kameran.
Jag har fått något slags specialintresse för de delar av växterna som är döda. Istället för fina, friska löv, till exempel, blir det ofta - som här - bilder från de torra, döda delarna.
En gammal övergiven Saab, på god väg att växa samman med naturen, blir en självklar fokuspunkt.
Jag är inte den som helst står framför kameran, men när jag kom hem rann mascaran av tårar skapade av fartvinden till cykeln. De svartfläckiga ögonen gav mig en idé. Sedan ledde det ena till det andra och slutade med denna bild.
När jag först såg fotot trodde jag det var någon med alldeles för mycket tid, men med mycket skicklighet i Photoshop, som med minutiös urmaskning och noggrann förvrängning lyckats få fram detta. Men sen insåg jag att inte ens den mest tålmodiga skulle orka med den noggrannhet som hade krävts för att komma åt mellan alla trädens smågrenar.
Efter en snabb rundkoll på internet hade jag bara att konstatera att detta fantastiska arkitektoniska verk faktiskt finns på riktigt. Om jag nu inte haft en direkt anledning att åka på besök till Polen, har jag nu fått en riktigt stor sådan. En bit ner på den här sidan ges en liten rundvandring utanför och inuti huset. Kolla in om du är nyfiken på mer.
Tills nu har jag, uppenbarligen alldeles för oinsatt i arkitekternas värld, trott att det bara varit Gaudi som kommit undan med byggnader där de räta linjerna inte behövt råda. Jag kan inte annat än uppskatta alla varianter på det, och hus som det i Polen ger mig hopp om att det kan finnas fler guldkorn uppförda runt om i världen.
I lördags var det äntligen dags: Kjellvander kom till stan. Klockan 22 gick jag och några vänner ner till torget, samtidigt som jag kunnat konstatera att jag visst har en slags vart-tredje-års tradition med mannen: första gången jag såg Christian var 2003 i Örebro, andra gången 2006 i Piteå och nu, 2009, för tredje gången i Norrköping. Men jag hoppas att det inte ska dröja till 2012 nästa gång.
Hur spelningen var? Tja, så värst pratglad går det inte att beskylla Kjellvander för att vara. Det mesta han sa var mer eller mindre "Tack så mycket" efter nästan varje låt. Men musiken var lika underbar som alltid, och det är ju allt som ändå spelar någon roll.
För tre år sedan var Christian Kjellvander förband åt Winnerbäck på Pite dansar och ler. Då hade jag fortfarande en liten analog kamera. Jisses vad mycket som har ändrats sedan dess!
Bild från i lördags. Tack, Brage, för lånet av kameran!
Jag kunde inte hålla mig. Det fanns en bild från gårdagens fotande som jag verkligen gillade och nu kunde jag inte vänta längre, jag var tvungen att se vad bilden dolde för uttryck som måste fram.
I bilden älskar jag den trasiga stolen till vänster och den bortkastade däckdelen till höger som väger upp kompositionen. Kompletterat med masterna och dess spegling, tillsammans med allt skräp och annan bråte och graffitti som grädde på moset, i en vågrät linje från kant till kant, blir det en spännande vandring för ögat från den ena sidan till den andra.
Så här blev bilden:
Jag har aldrig varit ett fan av att teckna eller måla landskapsbilder och fantastiska vyer, men med kameran gick det visst mycket smidigare än jag kunnat tro. Det här är antagligen en av mina bästa diton. Fast med tanke på att jag undviker vybilder så mycket som möjligt så kanske det inte säger så mycket?
Senast jag tog kort var det av naturens mjuka former, nu ville jag ha människans och industrins hårda, bestämda. Eftersom jag slutade några timmar tidigare på jobbet idag hade jag lika många timmar att spendara på andra saker.
Då vädret var synnerligen gynnsamt - molnigt och svalt - var det inte långt till att fatta beslut om att ta cykel och ge mig ut på en ny fotoexkursion. Dessutom var jag nyfiken på den graffitivägg vi har här i stan, tydligen Nordens största lagliga. Därför rullade jag ner till Hamnen för att upptäcka genom linsen.
Det fanns en massa hål i en del av muren, och jag började fota genom ett av dem. Då kom en truck körandes förbi. Jag var bara tvungen att se vad det kunde bli av den lite annorlunda inramingen när fotot togs genom ett hål som var tre centimeter i diameter.
Innanför klotterplanket visade det sig att ett stror lager med småkrossad astfalt förvarades. Mitt bland högarna stod denna del av muren, uppbruten och ensam, kvar. Allt detta fotadet av och vid en mur fick mig att tänka på den riktiga muren, och när jag var i Berlin.
Denna gigantiska kran fick agera fotomodell åt mig. Även om jag inte är särkilt intresserad av maskiner och liknande, betyder inte det att jag inte kan se potentialen hos dem, som annat än rena arbetsredskap.
Det här är ett utsnitt ut bilden på maskinen ovan. Jag tyckte att de uttjänta sprayburkarna formade ett spännade mönster där de flöt i vattnet med maskinens spegling som bakgrund.
Jag trodde att det bara var en dammtuss som kommit fram från under skohyllan, där den låg på hallgolvet bland skorna. Men när jag började titta efter så såg jag något som var misstänkt likt spindelben. Och när jag kikade närmare - hualigen! Det var en spindel, eller, det som blir kvar efter dem när de ömsar skinn. Äckligt. Dags att dammsuga, kanske?
Det har länge irriterat mig att jag inte lyckats få ut mer av cykelturen till bilskroten som jag gjorde för ett tag sedan. Därför satte jag mig för att se vad jag kunde få ut mer av materialet, vad jag har missat. Visserligen visste jag att det finns potential i en del fler foton, men de måste få ligga till sig lite tills de får tillfälle att komma till sin rätt. Jag ville se om det fanns något jag kunde göra av de där bilderna som vid tillfället kändes bra, men som hemma inte såg riktigt lika fantastiska ut.
En bild hann jag jobba med ikväll. Jag har använt mig av kurvor, delvis gråskala och färgintensitet samt ett antal kopior av samma bild som lagt ovanpå varandra med Overlay som metod. Döm själv om jag lyckats med den eller ej.
I den härbilden fanns det något jag gillade, men det var inte förrän den beskars som de härligt flödande linjerna i bilden kunde lyftas fram och visa vad detta något var.
Imorse när jag drog isär gardinera från fönstret upptäckte jag något mycket äckligt på glaset: en samling med små, små ägg från någon insekt. Äggen var bara en knapp millimeter i diameter, och det satt tätt tillsammans och upptog en area inte större än ett par kvadratcentimeter.
Det såg ut som att äggen kunde sitta mellan glasen, och enda sättet att ta reda på hur det låg till var att känna efter. Försiktigt närmare jag mig äggen med toppen av pekfingret - och så, helt plötsligt - hualigen! De satt inte mellan glasen, de satt på glaset in mot min lägenhet!
Trots att äggen kändes sträva den millisekund de nuddade min hud var de tydligen inte särskilt stryktåliga, för i min panik över att jag kunde känna äggen for fingret åt sidan över glasrutan och smetade ut de ägg som var i vägen. Kladdet som blev resultatet var inget jag ville beskåda längre än nödvändigt, så det tunga artelleriet med glasputs, trasa och tidningspapper kom fram för att totalt utplåna vad det nu var för små kryp som försöke bygga bo på mitt glas! När klegget var borttorkat ansåg jag att jag aldrig mer i mitt liv ville hålla i den trasan som jag torkat bort äggen med, så den åkte i sopen.
Kanske är okända insektsägg på fönsterglaset straffet man får för att inte tvättar nämna glas mer än en gång om året?
Jag trodde att häromveckans joggingtur var svettig, men jag måste nog revidera det lite. Dessutom kan jag inte säga att svettningarna den här gången var lika positiva som de ger sken av att vara i det tidigare blogginlägget.
Trots att gårdagen och natten bjudit på svalkande regn och några färre grader på termometern, var inte hettan särdeles långt borta. När jag började joggingrundan var solen mestadels fint dold bakom molnen, och en lätt bris fläktade skönt. Men det dröjde inte länge innan molnen retiererade. Efter det gick det bara utför.
De vattenpussar som runtom vittnade om nattens regnande började snart generera varm fukt istället, i takt med att solen obönhörligen värme upp allt strålarna kom åt. Det resulterade att även jag blev lika varm som en ångkokt gris, och sådeles åter igen: svetting like a pig.
Jag har precis sett filmen "Gisslan", eller "Hostage" som den heter på originalspråket - en actionfilm med Bruce Willis, vilka kanske aldrig är särskilt dåligt men å andra sidan inte särskilt minnesvärda heller. Det som gjorde att jag satt kvar i tv-soffan den här gången var istället det mycket snygga och originiella introt till filmen, där huvudskådespelarna, regissör och övriga nyckelpersoner presenteras. Det är kul när något extra kan läggas till på detta, som annars är ganska tråkigt att titta på. Andra filmer med snygga intron är till exempel filmerna "Catch me if you can" och den blodiga "300". Den sistnämnda är för övrigt ett mästerverk i rörlig form; varje bildruta är en tavla i sig, perfekt i färg och komposiotion.
"Gisslan" håller sig inte till samma typ av filmning eller strikta färgkodning som "300" gör: "Gisslans" färgskalan är inte lika detaljplanerad men ändå ovanligt medveten på ett positivt sätt. Karmeravinklarna är som ett godis för ögat och manuset är förvånantsvärt bra, inte alls lika platt och förutsägbart som det lätt hade kunnat bli. Dessutom finns det med en liten pojke som har fått en strålande nyckelroll i handlingen, och där skådespeleriet sköts galant.
Filmen har en tredje dimension till sig som inte, kanske av rädsla, används ofta i filmer men som är mycket effektiv: talande tystnad. Istället för att avfyra ännu mer ljud(effekter) vid dramatiska händelser, kan budskapet gå fram så mycket tydligare genom att beskriva skeenden utan ljud. Detta utnyttjades i den här filmen vid några utvalda tillfällen, och jag tycker att det effektivt ökade på känslan som filmen försökte förmedla.
Sammantaget var det alltså, för sin genre, en ovanligt bra film som med sitt bild-, färg- och ljudspråk förde fram historien på ett strålande sätt. Det enda jag skulle önskat var att den hade en annan titel, men det kanske är att önska för mycket?
Snart borde nog bloggloggorna bli till en egen konstkategori. Vissa är väldigt snygga, en del mer sparsmakade, andra gräsliga. Oavsett vilket är det kul att fascineras, eller förfasas över deras utseenden, men allra roligast är ändå hur personliga de är.
Med det i åtanke var det dags att fixa till min egen blogglogga, till "Det som råkar dyka upp", en blogg med lite mer spridda skurar av innehållskategorier än denna. Som vanligt när jag jobbar med något så gick jag in med en idé om hur jag ville att reslutatet skulle bli, och slutade med något helt annat, men ändå så rätt.
Loggan består av fem olika bilder, varav två är teckningar, från början i alla fall, och tre är foton. Sedan har Photoshop hjälpt mig att få till resultatet på som du kan se på dataskärmen.
Läs bloggen "Det som råkar dyka upp" om du vill ha mina tankar om saker andra än de som berör den här bloggen.
Jag trodde att förra veckan ute vid vattnet i Lindö hade sett till att jag kommit förbi det kräftröda skinnet-stadiet, men med tanke på hur det brinner på huden just nu kan jag bara konstatera att jag hade fel.
Jag och två vänner skulle cykla ut till en sjö vi hört en del om, Ågelsjön, nån mil och en halv ifrån stan. Det var bara det lilla problemet att Enrios karta inte riktigt stämde med verkligheten. Det slutade med att vi cyklade runt i nästan två timmar innan vi var framme - snacka om omväg vi tog! Men vädret var riktigt fint och med den höga hastighet vi höll med cyklarna så svalkade vinden friskt. I alla fall tills vi var tvugna att stanna och ta en vattenpaus, då kände vi hur svetten rann.
När vi väl kom fram hade vi i alla fall förtjänat ett ordentligt dopp! Trots att jag nu fått lite fler ränder från kläderna under cykelturen, för att miss-matcha bikinibrännan, har detta lugnt varit sommarens bästa dag!
Det kan diskuteras i oändligthet huruvida utsidan spelar roll eller inte. För egen del kan jag i alla fall konstatera att i avsaknad av min favoritmüsli, Hemköps egen variant, vann Frebacos fruktmüsli enbart tack vare det snygga intryck förpackningen gav. Jämte gamla tråkiga och välkända konkurrenter var jag helt enkelt tvungen att köpa den, trots att jag inte nödvändigtvis anser den vara bäst av de val jag hade. Den var inte ens billigast. Men Frebacos fruktmüsli var snyggast och kändes fräschast.
