Kejsarsnitt ändrar barns DNA

Jag måste säga att dagens nyhetsartikel, Kejsarsnitt ändrar barns DNA, var något förvånande. Dock verkar det som att forskarna har belägg när de påstår att det spelar roll för DNA:t om barnet föds på vanligt sätt eller tas ut med kejsarsnitt. Förklaringen ska ligga i den stress som naturligt uppstår hos barnet när det är dags för det att komma ut. Vid en vanlig förlossning sker denna med en viss upptrappning, där stresshormonerna påverkar DNA:t, men vid en planerad förlossning går allt så mycket fortare vilket gör att barnet aldrig hinner bli så stressad som det alltså borde.

Precis som forskarna påpekar så är det här mycket intressant i det långsiktiga perspektivet. För om nu kejsarsnitt påverkar arvsmassan på ett annat sätt en en vanlig förlossning skulle ha gjort, vad betyder det för barnets fortsatta liv?

Polisavspärrningar och långväga rykten

Jag bor inte i det mest kritiska området i stan, här händer nog varken mer eller mindre än på andra ställen. Eller, jo. Kanske lite mer, men inte mycket. Jag vet inte. Hur som helst så var jag inte så förvånad som jag var överraskad över att se polisens avspärrningar när jag kom hem från en två timmars solsstund en bit bort ifrån. Dock syntes inget mer spännande än en polisbuss en bit upp på gatan. Jag tänkte undersöka saken noggrannare, men först var jag i desperat behov av att uppsöka toaletten. När jag kom ut igen var polisforon såväl som avspärrning borta. Kvar uppe i gatukorsningen stod dock en bil från brandförsvaret, så kanske var det en grillning på någons balkong som slutade på annat sätt än tänkt?

På tal om något annat: Lullans låtsassyster Tina ska tydligen vara till salu. Ryktet har dock färdats långväga: från min lillsyster i Luleå, till min andra lillayster i Björkliden, vidare till min sista lillasyster i Gällivare och så äntligen till mig. Om det är sant eller inte vet jag inte, men jag ska ta reda på det, för det känns nästan som att jag förlorar en liten vovve!

Sympatiska larver i reklam från AMF

Det händer lite då och då att olika reklamer hänger sig kvar lite längre i medvetandet. Själv fastnade jag för AMF:s senaste reklam "Larven". In- och utzoomningarna, kamerarörelsen, färgspelet, detaljerna, ljuset... Allt detta ger en autentisk känsla och det syns att människorna som stod bakom kameran visste vad de gjorde. Visserligen lär det mesta vara datoranimerat, men det är bra gjort och jag gillar den filmiska känslan som skapas i reklamen. Under de femtio sekunder den rullar hinner jag till och med få lite sympati för larverna. Inte illa.

Tyvärr kan jag inte säga att budskapet i slutet glasklart håller ihop med historien i reklamfilmen: "Framtiden - ett ganska bra skäl att pensionsspara". Jag är inte heller särskilt förtjust i musiken som används, AMF:s signaturmusik. Till andra av deras reklamfilmer har jag inte reagerat på det, men den här gången tycker jag inte att den stämmer med reklamfilmens handling och händelseförlopp. Men om jag stänger av ljudet och inte ser taglinen i slutet så är "Larven" en sevärd reklam i kortfilmsformat.

Snyggt typsnitt i Lemmys självbiografi

Igår kom som bekant lönen, och som för att fira köpte jag mig en pocket som jag har fingrat på ett par gånger: "White Line Fever". Det är tydligen sångaren och basisten i Motörhead, Lemmy Kilmisters, självbiografi. Jag vet egentligen inte särskilt mycket mer om bandet än att de är av den gamla hårdrocksskolan, och måste ha varit bra eftersom de fortfarande har statusstämpel över sitt namn.

Anledningen till att jag köpte pocketen var således inte ett brinnande intresse för Motörhead. Det jag gillade var det snygga omslaget, valet av papper till inlagan och inte minst valet av typsnitt till typografin. Dessutom tyckte jag att typografen fått möjlighet att göra lite mer av texten än vad som vanligen är i både pocketar och inbundna böcker. Till exempel sitter sidnumreringen inte på den vanliga platsen nertill på sidan, utan en bit nedanför överkant. Typsnittet är inte heller särskilt diskret: en gotiskt stil som sticker ut, densamma som används till kapitelrubriker och innehållsförteckningen.

Eftersom jag gärna skulle syssla med typografering och formgivning av pocketar så tänkte jag att det är lika så bra att samla på sig sådana jag gillar för att ha referenser och inspiration att gå tillbaka till sedan.

Om typografin i boken de facto är bra vet jag inte än, eftersom jag inte börjat läsa och knappt ens bläddrat i den. Jag är dock full av förhoppningar och återkommer när jag vet mer.

Sångaren och basisten i Motörhead: Lemmy Kilmister.

Snyggt typsnitt. Om typografin är bra återstår att se.

Svetting like a pig

Åh, vad jag gillar citat i rubriken. Och precis så är det för mig just nu. En joggingtur under zenitsolens gassande strålar, i 24+ gradig värme genererar obevekligen rinnande floder av kroppens vatten över hela kroppen. Men uppfriskande är det! =)

Slipp tråkigt upprepande - använd bildmakron

När jag nyligen läste ett gammalt nummer av Kamera & Bild, nr 3 2009, trillade jag över en guide över funktionsmakron, actions. Att behärska detta underlättar enormt vid arbete i Photoshop när flera bilder ska gå igenom samma processer gång efter annan. Dessutom är det mycket lätt att göra, så det finns ingen anledning att inte snabbt läsa på och börja använda tekniken! Jag har själv sparat in en hel del tråkigt arbete på att göra två enkla makron.

Eftersom jag inte kan lägga upp guiden från tidningen är länken i stället till en liknande guide på Moderskeppets hemsida, vilka gjorde guiden för Kamera & Bild. Jag har inte kollat igenom internetguiden jättenoga, men tror nog att det går att förstå hur makron kan användas. Om det ändå känns krångligt rekommenderar jag en tripp till närmsta bibliotek och ett lånande av ovan nämnda nummer. Lycka till!

Social Wallpapering för kvalitativa skrivbordsbilder

Nu finns också Kyrkohandtag upplagt med möjlighet att spara ner till egen skrivbordsbild. Även den här gången är formatet 1680x1050 pixlar.

Om du är ute efter högklassiga skrivbordsbilder, inspiration eller enbart kreativt tidsfördriv så rekommenderar jag att du snurrar runt lite på Social Wallpapering. Där finns en mängd olika format i oändligt många fler motiv.

Om du vill kan du själv ladda upp några bilder. Då får du snabbt veta av de andra besökarna om de gillar dina bilder eller ej eftersom vem som helst kan trycka grön pil upp eller röd pil ner. Det blir ett enkelt och kul sätt att testa hur de egna grejerna fungerar utanför den egna sfären, och något som i alla fall jag uppskattar.

Om du vill ha den här bilden till skrivbordsunderlägg, klicka här.

Apropå Kjellvander

När jag ändå var inne på den underbare mannen Christian Kjellvander: den här videon visar äckligt enkelt hur otroligt duktig han är. Jag får rysningar. Lyssna och njut!

Christian Kjellvander kommer till Norrköping!

Den 10-11 juli bjuder stadens bästa krog, Saliga Munken, på gratisfestival med bland andra en av mina absoluta favoriter Christian Kjellvander.

Det är nu många år sedan jag först hörde den underbera "Oh, Night", men varken låten eller artisten har någonsin blivit ett dugg sämre. Den största upplevelsen jag hittills har från denna fantastiskt sjönsjungande man är från Pite Dansar och Ler, för några somrar sedan. Jag och några vänner lånade en bil och körde ner till Piteå för att få oss en dos sommar och en yppelig dos god musik. Kjellvander var förband till Winnerbäck, och det var vid den spelningen mina murar gentemot Linköpings stolthet äntligen föll. Men nu är det alltså Mr. K som kommer till stan. Dessutom helt gratis! Till Saliga Munken måste jag absolut. =)

Midsommar över för den här gången

Så var midsommar över för den här gången. Det blev långt ifrån ett traditionellt firande för min del: ingen midsommarstång, ingen sång eller dans, inte ens plockade av sju/nio blommor i lika många gärdsgårdar. Men det blev sill, potatis och för vissa middagsgäster även en nubbe eller två.

Trots regnet som mer eller mindre föll hela tiden, och en kyla som inte lät oss vara under bar himmel, höll vi tappert ut och burrade in oss i filtar och satt ute på altan nästan hela tiden.


Ett litet hallon fick piffa upp drinken. Och med hallon kan det aldrig bli fel.

Någon hade tagit med sig en ny modell av den klassiska ostbågen - samma smak, ny form. Spännande!

Kubb, ett spel som intagit den traditionella marknaden i kategorin: umgeängesspel för större sällskap i den svenska sommaren.

Efterrätt måste man ha efter sill och potäter! H fixade enkelt ihop denna trifle, gjord av hallon, jordgubbar, sockerkaka och ihopblandad grädde och turkisk yoghurt.

En lyckad dag med kameran

Eftersom jag änu inte har något regnskydd blev det till att hålla sig inomhus med kameran när gudarna grät, men när molnen började lätta frampå eftermiddagen tog jag mig ett varv i det fria för att se om jag kunde hitta några spännande motiv. Det visade sig att jag kom hem med en hel del foton som kan arbetas vidare med i senare skede. Just nu har jag dock lite tidsbrist, men jag lägger i alla fall upp två stycken som jag tycker innehåller något lite extra.

Flygande löv. Av och till blåste det rejält. Den här bilden togs lite slumpartat och blev helt felexponerad när lövväggen plötsligt blåste bort. Dessutom blev rörelseoskärpan stor när jag inte riktigt hade koll på slutartiden, men jag gillar den livlighet som skapades.

Skräckträdet. Knotiga träd har alltid facinerat mig - de har så spännande former. Det här trädet bjöd på både kontighet och former i mängder. När kameran vinklades uppåt fångades en mängd fina färger i himmelens blåa, sommarlövens gröna grönska och även blad i oväntade röda, orange, och gula nyanser. Tillsammans ger det dock en fin palett.

Kylskåpsbesvär

"En ilsken promenad senare har lugnet åter börjat lägra sig över mitt sinne. Men innan dess var det inte nådigt. Endast en haglande regnoväder med hejdundrande åska, blixtar som slog ner i varannan buske, översvämning och trafikkaos matchade mitt humör då. Anledning? Mitt kylskåp."

Det var så jag började det här blogginlägget, men innan jag hunnit skriva klar ringde det på dörren, och där stod fastighetsskötaren tillsammans med en man jag inte sett förut. Men för att återgå till det tidigare blogginlägget:

Efter att tillslut ha tröttnat på ett mer eller mindre mullrande kylskåp, där till och med porslinet i väggskåpet brevid skakar till mellan varven, kontaktade jag i början av veckan för tredje gången hyresvärden för att få problemet åtgärdat. Även denna gång fick jag löfte av fastighetsskötaren att han skulle komma med sin kollega så de kunde lyfta ut kylskåpet ur det inbyggda utrymme det står i, för att kunna kolla in problemet. Denna gången kom de också, igår, två dagar senare.

Som jag försökt tala om för dem så är inte problemet så enkelt som att kylskåpet står rakt eller snett. Nu var däremot det närmsta problemet att lyfta tillbaka kyslkåpet igen efter att det lyfts ut för sin undersökning, vilket inte ville göras lätt. Fastighetsskötaren och kollegan frågade om skåpet kunde stå "tills imorgon", då antingen en inhyrd elfirma kunde fixa problemet, eller så kom de tillbaka och lyfte in skåpet igen. Den som har sett mitt "kök", en kokvrå med ungefär en kvadratmeters utrymme att agera kock på, inser att ett utlyft kylskåp fyller upp ytan nästan helt. Jag kunde dock gå med på att det stod så tills nästa dag, alltså idag.

När klockan passerat 14:00 och jag inte hört något ringde jag fastighetsskötaren där jag blev avsnäst med att kollegan "skulle ringa elfirman, jag vet ingenting". Så jag ringde kollegan istället. Tre försök att nå honom samt ett besök ner till ett, visade det sig, stängt kontor var jag kokande av ilska. Ytterligare ett telefonsamtal till fastighetskötaren gjordes, men där möttes jag bara av telefonsvar. Jag pratade in ett artigt men irriterat meddelande, tog på mig kläder efter väder och tog min ilska ut i regnet för att svalna.

En timme senare ringer jag igen, lämnar nytt telesvar och bestämmer sedan att det är dags att lägga kylskpåshistorien på hyllan. Det står ju ändå där det står, jag har ingen möjlighet att lyfta in det själv. Men så, som sagt, mitt i detta bloggskrivande så ringer det på dörren. Fastighetsskötaren säger glad i hågen att på honom ska jag inte vara arg, det var ju inte han som skulle ringa elfirman. Lätt för mig att veta vem som ska ringa vem!

Efter lite kånkande, ett första misslyckande, lånande av min ypperliga skruvmejsel och ännu ett försök, fick karlarna kylsåpet på plats. Nu måste jag bara dammsuga upp den röra deras framfart orsakade, men jag har i alla fall min hela kvadratmeter kök tillbaka.

Inte så mycket plats att leka kock på.

BMW-föraridioti

I brist på cykelvägar brukar jag leka bil. Det funkar bra i nästan alla lägen. Rondeller är dock inte att rekommendera. Idag var jag på väg hem från stan när jag hamnade efter en mycket snygg BMW-modell. Tyvärr verkade bilföraren antingen alldeles för rädd om sin dyrgrip för att våga köra eller så var det helt enkelt en dåre bakom ratten rakt igenom. Lite jobbigt då att som cyklist som ligger bakom behöva bromsa, stanna och trampa igång om vart annat hela tiden.

Det känns dumt att införskaffa en BMW - en bra bil som är kul att köra, efter vad jag hört i alla fall - om det inte utnyttjas! Varför hacka sig fram i 20-25 knyck, när det går att glida fram istället? Korkat.

Om jag hade råd med:
1) Inköpet
2) Bensinkostnaden
3) Underhållet

...och dessutom hade behov av en bil, skulle BMW:n antagligen vara en av de främsta alternativen till förstabilen.

Fler varianter på tornhuset

Jag har hört någon säga att en bra konstnär vet när han ska sluta. Ibland gör dock den digitala teknikens valmöjligheterna den konsten svår att bemästra. Redan när jag lattjade runt med tornhuset hittade jag fler än en färgvariant som jag gillade. Jag kunde inte släppa de alternativen så här kommer de också, om än i mindre skala.

I midsommartider

Ibland ska man verkligen har tur. Som idag, uppenbarligen. Midsommar är ju en högtid som helst ska firas med råge, hur väl - eller oväl - motiverat det än kan vara. I alla fall så ska jag åka upp till Dalarna för att hälsa på en gammal kompis. Vi diskuterade i telefon när det passar sig bäst att jag kommer, vilket tåg jag ska anlända med och åka i hem sedan. När det väl var bestämt och vi lagt på skulle jag bara driva in en mindre fordran så resan kunde betalas. Även detta innebar ett samtal.

När luren lagts på en andra gång avslutade jag resebokningen, skrev ut bokningsdetaljerna och tänkte lägga hela historien åt sidan när jag kom på att kontot långt ifrån innehöll de 630 kronor som resan kostade! I högtidstider är det knappast läge att missa sin biljett, för vem vet hur många det finns kvar innan det är slutsålt?

Lugn och fin klickade jag mig in på bankens hemsida för att se hur det stod till egentligen, om pengarna dragits och jag låg back, eller hur det nu kunde vara. Därför blev jag förvånad när jag såg att jag till och med låg plus! Anledning: pengarna jag skulle ha betalades in mycket fortare än jag räknat med och de räckte för att täcka upp resekostnaden. Positivt överraskad kunde jag konstatera att allt var i sin ordning, så nu är det bara att vänta in avgången.

En urkramad exkursion

Nu tror jag att jag har kramat ut det sista ur dagens fotoexkursion. Den övre bilden har beskurits mycket kraftigt, eftersom kompositionen inte alls var särskilt lockande i original. Rälsen var placerad i mitten och gav ett livlöst intryck. Att jag ändå ville arbeta vidare med bilden berodde på att jag gillar den relativt låga vinkel och det korta skärpedjupet: det känns lite som att ta sig fram i en djungel, visserligen en av gräs, men ändå. Det viktigaste i bilden var såklart rälsen, därför har dess rostfärg behållits och betonats. Den blå himlen ger en skön kontrast.

Så till nästa bild. Även om mitt intresse för form och design oftast håller sig inom den tvådimensionella sfären så är form även i den rumsliga varianten mycket intressant. Tinnar och torn på hus har alltid fascinerat, så när jag och min kompis cyklade förbi det här huset var jag helt enkelt tvungen att stanna till och ta några bilder.

In the djungle. Även om det inte känns som att en tiger lurar runt hörnet så kan ett annalkande tåg på rälsen brevid ge en nog så skrämmande överraskning.

Det mest lockande med småflickstidens prinsessdrömmar var möjligheten att bo i ett slott med massor av torn. Att det även tillhörde att en prins som skulle komma på en vit springare fanns bara någonstans i periferin.

Fotoexkursion med cykel

Idag var det dags för fotoexkursion, så med kameran i högsta beredskap begav sig jag och en vän ut. Med cykelns hjälp trampade vi runt utanför stan och försökte hitta spännande motiv som vi inte redan sett alldeles för ofta. Först stannade vi till vid Fiskebys gamla, nedlagda stationshus och tog några bilder.

När vi passerade en bilskrot frågade vi om vi fick komma in och ta lite bilder. Med en anställd som vänligt ovetandes flåsade oss i nacken under den övervakade fotosessionen, gick inte detta fotande så bra som önskat. Jag har aldrig riktigt kommit till min rätta med någon sorts publik när jag arbetar kreativt och att veta att jag tog upp annans tid gjorde inte fotograferandet lättare. Men jag tror att killarna på skroten nog tyckte det var lite kul att vi kom förbi med vår förfrågan i alla fall. Glada över att vi fick fota, tackade jag och min kompis för oss och trampade vidare.

Det blev lite fler ströfoton på väg tillbaka in till stan, dock mest kaserbara sådana. En mulen dag hade fotandet antagligen gått bättre, men idag med strålande sol var det inte så enkelt. Jag hade nog inte den rätta känslan idag heller, var lite rastlös. Själva omkringcyklandet var dock väldigt skönt! Utomhusvistelse kan nog aldrig underskattas.

Första stoppet var vid Fiskeby station. Med den här bilden lekte jag lite med beskärningen och tog till en i det närmaste kvadratisk modell, mycket för att jag har jobbat en hel del med det liggande formatet på sistone och ville testa något annat.

Här är en sammanslagning av två foton från bilskroten: dels en bild på en brunnen Mercedes, dels en närbild på samma bils ena hjulaxel. Själva hjulaxeln syns inte så väl, men bland annat gräset tillhör den bilden.

En bilskrot måste såklart ha en stor hög med däck. Jag fotade från lite olika vinklar, men den här gillade jag bäst. Jag tyckte mig se en linje i bilden och tillsammans med lite urmaskning och både skärpa och utsuddning försärkte jag den linjen. Det blir samtidigt ett litet lurendrejeri för ögat eftersom skärpa egentligen inte kan fungera på det sättet som syns i bilden.

Elektroniskt post kan inte skicka med limrester

Nu äntligen har sommarkänslan infunnit sig. Efter några timmar i Vasaparken, med sol, kameran och lite läsning känns det faktiskt som att jag har lov nu.

Visserligen blandade jag nytta med nöje: jag läste fler nummer av Digitalfoto, och tog motsvarande en rulle med bilder i experimentellt syfte. Fast jag började parkhänget med att läsa ett handskrivet brev från min goda vän N från Sydafrika. Att vi brevväxlar med hjälp av kuvert och frimärken beror inte på att det inte finns datorer i sydligaste Afrika, det har bara blivit att snigelposten fått ta över mailen.

En fördel med den gamla brevformen är att mottagaren kan få egenhändigt gjorda brev med Colin Farrell och en massa klistermärken, på baksidan av brevpappret, i ett egenhändigt gjort kollage - limrester och allt. Slå det, den elektroniska post som kan! (Därmed inte sagt att Mr. Farrell på något vis är en av mina personliga favoriter, vilket han definitivt inte är!)

Spotify: pionjärer eller inte?

Spotify har tagit till ett smart knep med sina gratisversioner, de användaren måste ha fått en inbjudan av någon annan för att kunna använda utan att betala. När reklambudskapet kommer går det inte att vrida ner volymen till ohörtbart för att slippa lyssna på reklamen, istället stannar den också och fortsätter inte eller tar inte slut förrän volymen är tillräckligt hög igen.

Reklam i form av banners kommer inte fram förräns användaren har Sporifyfönstret öppet och aktivt interagerar med det. På så vis kan annonsören vara säker på att i största möjliga mån synas. Smart av Spotify, men det jag funderar på mest är om de är pionjärer med detta eller om det redan fanns sedan tidigare? Och om de är pionjärer: hur kommer de påverka reklamen vidare, både på internet men kanske också i andra medier?

Nostalgi med Hungry Eyes

På tal om nostalgisånger: när jag precis satte på radion så hördes sluttonerna av Hungry Eyes av Eric Carmen. Den sången har ju blivit odödlig som soundtrack till Dirty Dancing. Såklart var jag tvungen att kolla vad YouTube hade att bjuda på så nu har jag för första gången sett musikvideon, och mannen som sjunger, till denna klassiker.

Som med de flesta av dessa sånger jag vuxit upp med har jag inte haft en aning om hur sångaren bakom sett ut, så det blir en överraskning varje gång. Vad jag än trott om sångaren till Eric Carmen så inte hade jag trott om honom att vara en kostymnisse med lite ostyriga blonda lockar. Lite kul att notera är den ack så förföriska modellen i musikvideon, som tar i för liv och fosterland när hon inte spelar på saxofonen...

Tyvärr är min favoritscen i hela filmen - Patrick's ryggtavla i träningsdansen - inte med i videon. Fast jag har filmen i hyllan så det är väl bara att lägga i skivan och trycka på play när andan faller på.

Lyssna, titta och låt nostalgin flöda!

Nostalgisång

Vad kul jag tycker det är att återupptäcka gammal musik som man växte upp med, sån som man alltid hört men just inte vet vem som sjunger. Idag trillade jag över Wild World av Jimmy Cliff. Tyvärr går just den här YouTube-videon inte att bädda in, på begäran av uppladdaren, men länken funkar och sången är toppen, så det är bara att klicka dit!

"Oh, baby, baby, it's a wild world
It's hard to get by just upon a smile, girl
Oh, baby, baby, it's a wild world
I'll always remember you like a child, girl"

Detektivarbete med förhinder

Idag hade jag äntligen i alla fall mobilen med mig när jag råkade på Lullans okända syskon. Jag fick ta några kort på sex månader gamla Tina och glad i hågen trallade jag hem för att lägga över bilderna till datorn och sedan skicka iväg till syrran. Tyvärr skulle det visa sig inte bli så lätt.

Datorn vägrade att känna igen mobilen när den kopplades samman med datorburken genom en USB-kabel. Resultatet blev snopet nog att lillasyster ännu inte fått se sin egen hunds okända syster. Men hoppet är inte dött än. Imorgon ska jag ta tag i saken med nya krafter!

En lurpassande orm och sjungande blommor vid ett handtag

Idag har det inte blivit så mycket fotande. Istället har jag kollat på sådana jag redan tagit. Bilden på ormen tog jag hemma hos en kompis precis när kameran var inköpt. Nu var det dags att börja kolla på hur jag skulle redigera bilden. Från början var det inte tänkt att göra den svartvit, eftersom ormen redan hade en fin grön färg. När jag lekte runt lite med alternativen blev detta ändå det som gav mig den bästa känslan, lite mystisk och lurpassande. Så det fick bli svartvitt.

Om du vill ha bilden som skrivbordsunderlägg finns den att hämta hem här. Formatet passar widescreen och är 1680x1050 pixlar.

Bilden nedanför är en sammanslagning av två foton, ett kyrkohandtag och rhododendronblommor. Jag är inte riktigt nöjd med beskärningen av kyrkohandtaget, jag hade velat haft lite mer utrymme nertill i bilden eftersom det ser ut som att handtaget håller på att ramla ur bild. Tyvärr hade ett större utrymme nertill betytt att ett lås kommit med, som jag inte alls tyckte var smickrande. I efterhand kom jag dock på att det lätt hade kunnat trollats bort med datorns hjälp. Nu är det dock som det är. Jag tycker bilden blev ganska fin i alla fall.

Lurpassande. Det var ett extremt riktat ljus som lös rakt ner på ormen och frätte ut pinnen som ormen vilar på. Detta kunde tack och lov lätt döljas i den svartvita varianten.

Välkommen in. Det känns som att blommorna kommer flygande från handtaget, och sjunger något i stil med: Välkommen in till härligheten i Guds hus. Visserligen har jag inte särskilt mycket till övers för någon gud, men känslan går likväl bra att spela på.

Självporträtt och mördande huvudvärk

Jag är inte så mycket för det här med självporträtt och sådant, men efter lite inspiration från en tidning tänkte jag ändå ge mig i kast med ämnet, om inte annat så för att träna med kameran. Nu blev det inte ett särskilt klassiskt självportätt ändå, men det är det mest realistiska jag tänker bjuda på just nu i alla fall! =)

För övrigt så har jag haft en mördande huvudvärk idag som inte alls ger med sig. Den började redan igår kväll, men trots en god natt sömn, kaffe, två Ipren och lika många promenader är det fortfarande lika illa. Därför anser jag det nu vara dags att lämna läget framför datorn och inta soffan istället.

Avtryck

Det här motivet fångade jag förut idag under en promenad i parken. Jag kom osökt att tänka på mina småsystrars hundar, som från och med imorgon är fem till antalet.

Bilden har beskurits och gjorts svartvit med en mycket lätt toning som värmer upp intrycket lite.

Formen viktig också mellan pärmarna

På biblioteket höll jag på att bli besviken eftersom jag inte alls hittade den inspiration mellan böckernas pärmar som jag letade efter. Jag ville ha något som utöver grunderna i fotografering - slutartid, brännvid, kompostion och så vidare - gav mer lust åt lekandet och möjligheterna till redigering i datorn efter själva fototillfället. Men så kom jag att tänka på magasinhyllorna och där hade jag större tur.

Nu när jag har hunnit bläddra igenom det mesta jag fick med mig hem kan jag konstatera att den gamla trotjänaren Cap&Design håller än, särskilt nummer 8, 2008, om bland annat typografi i InDesign, ska jag grotta ner mig i ytterligare. Men jag fick även med mig två exempler av tidningen Digitalfoto och där tror jag nog att jag hittade exakt vad jag letade efter.

Som vanligt när jag blir lyrisk över ett nytt magasin som insett att formen och innehållet är lika viktiga för varandra (form som inte bara är bra form, utan som lyckas lyfta fram innehållet också) tänker jag att jag absolut ska prenumerera. Hittills har det aldrig blivit av, eftersom de riktigt bra magasinen inte är direkt gratis.

Om jag istället ser prenumerationskänslan som en slags kvalitetstämpel på magasinen så vet jag i alla fall till vilken tidskrift jag ska vända mig beroende på vilket ämne jag är intresserad av just då - konst, konsthantverk, typografi, grafisk form, foto, vetenskap eller annat. Om inte annat så spar det in en massa bläddrande i magasin som, när bläddrandet emellan pärmarna börjar, avslöjar missär då innehållet och formen inte alls når upp till förväntningarna som omslaget lockar med.

Slottslekar i datorn

Jag skulle egentligen stänga av datorn, men jag ville bara experimentera lite till. Det blev lite mer kreativt arbete med Svampen och slottet.

Domedagen. Svampen tornar upp sig över slottet. Med reservation för diverse amatörmässiga fel. Jag har inte brytt mig om ljuskällor eller särdeles mycket om skalan, även om Svampen är högre än slottet.

Fjärran österut. När slottet förflyttades till bilden ovan blev det inte så mycket kvar. Lite Shantaram-känsla, för övrigt, tycker jag. Eller arabisk natt, fast dag.

Traktor vs. lastbil

Varv på varv. Tutande. Sjungande. Skrikande. Visslande. Men här i stan utan en traktor, så långt ögat kunde nå. Lastbilar var istället motorn som arbetade idag. Utsmyckade till max med björkris och gula och blå ballonger, men ändock en lastbil.

När jag tog studenten framfördes nästan vartenda björkutsmyckade fordon av en traktor. Och så har det sett ut, år efter år, när de äldre kullarna avtackade sina tolv skolår. Till och med vid smygstudenten, tre år tidigare, i nian, använde nästan samtliga klasser traktorn när det var dags att lämna grundskolan.

Närheten till bondgårdar på orten var visserligen stor, men även när lillasyster tog studenten från skolan inne i stan var det en hel del traktorer som hade körning. När jag tänker efter så har jag nog alltid tänkt traktorn som nära bundsförvant till ivriga sistaringare som vill skrika och skräna under en hel dag i juni. Det är först nu jag har tvingats tänka till och tänka om.

Kan det, trots lillasysters traktorledda körning, vara skillnad på gymnasister som tar studenten i staden eller de som springer ut på mindre ort? Eller handlar det om att just den här staden är ett undantag som bekräftar regeln? Jag skulle ändå tro att det är det senare.

Detektivarbete efter syskonhund

Just nu leker jag detektiv för min lillasysters skull. Hon har sen lite drygt ett år tillbaka hunden Lucy - Lullan - som är en blandrashund från Irland. Eftersom hon hittades på gatan är det ingen som vet vad hon är för något, det finns bara gissningar.

För några månader sedan såg jag en liten valp här i kvarteret som såg precis ut som Lullan gjorde i den åldern, men då kom jag mig inte för att fråga. Jag pratade i alla fall med lillasyster om detta och hon ville såklart absolut att jag skulle ta reda på ras och helst ta bild på hunden också. Jag lovade att hålla utkik, därav mitt detektiverande.

Så idag när jag var på väg hem från mataffären fick jag syn på jycken igen. En boxer/schäfer var det visst. Tyvärr hade jag inte med mig varken kamera eller mobil, så det kunde inte bli någon bild, men när jag har det ska jag fota så lillasyster kan få se sin egen hunds okända syskon.

Tills jag har ett foto på den okända syskonhunden får ni hålla till godo med ett kort på Lullan.

No Love

Det här är mitt senaste experiment. Inspirationen kommer från en fotobok jag lånat av min kompis K. Bilden består av två foton som lagts på varandra, sen har jag lekt lite med urmaskning och några andra effekter.

Namnet på bilden är "No Love". Titeln kommer av att det urmaskade i bilden är en anka som håller i ett hjärta format av hjärtan, men där finns nu inget, bara tomrum: No Love.

Sommarens projekt

Min sommar har raskt utvecklats till en att handla om nergrottande i en mängd olika böcker, företrädesvis fotoböcker samt böcker om kodning i MySQL, PHP och dylikt. Den förra typen - såklart - för att få fart ordentligt på bra fotograferande. Den senare typen för att få ordning på min hemsidan och även förändra och förbättra denna blogg.

Just bloggen trodde jag skulle vara relativt lätt gjort. En installation av Wordpress, val av utseende, och sen klart. Installationen var visserligen just så enkel som de själva hävdar. Tyvärr fann jag ingen färdig form av de drygt 750 som fanns tillgängliga som passade mig. Istället blir det till att grotta ner mig i ovan nämnda kodspråk för att få till det som jag vill. Därmed har projektet jag trodde skulle ta en dag eller två i anspråk nu utvecklats till att räcka hela sommaren.

Så det kan bli ibland.

Sommarens bokhög, delar av den i alla fall.

Pajsensation

Paj i all ära, men den enda paj jag egentligen tyckt om är blåbärspaj. Konstigt faktiskt, med tanke på att jag i övrigt inte är särskilt förtjust i de små bären. Med all annan paj har jag fokuserat på att få så mycket deg som möjligt att smaska på istället. Men nu har blåbärspajen fått en konkurrent som heter duga.

Igår kväll var jag över hos några vänner, varav den ena var lite hyper så hon ställde sig att baka äppelpaj. Och som den smakade sedan! Jag tror faktiskt att den slår varenda blåbärspaj jag någonsin ätit. Gör den inte det så var den garanterat mycket godare än alla andra pajer, bortsett blåbär, jag smakat genom hela livet.

Det är ett bra betyg, det. Mums!

Snyter intellektet ut hjärnan

Jag trodde nog att jag skulle vara hyfsat pigg och kry vid det här laget, men icke. Förra lördagen åkte jag på en riktig elak hals- och näsförkylning, men jag tog hand om det ganska bra och var efter en knapp vecka ganska stadig på benen igen. Igår ansåg dock antingen kroppen eller någon annan bacill eller virus att det misann inte alls var färdigsnorat och färdighostat.

Här sitter jag alltså, snyter intellektet ur hjärnan och hostar syret ur lungorna var och varannan minut, samtidigt som ögonen svämmar över av en aldrig sinande tårflod. Behöver jag säga att det kunde vara bättre?

Fast å andra sidan, det kan vara betydligt värre också.

Svampen - Örebros stolthet

Kameran har den senaste veckan fått arbeta för högtryck. Mest har det handlat om att ta produktfoton till ett företag, vilket är aningen mindre kreativt. Idag har fokus däremot varit enbart på redigering av några av de uppåt 700 bilder som plåtats de senaste dagarna. Med ögats fokus endast en halv meter från datorskärmen hela dagen, har hjärnan börjat bli lite vimsig och det är bara att inse att det är dags att sluta för dagen.

Som en liten belöning för avklarat arbete så lekte jag fram bilden ovan på Svampen, Örebros vattentorn - och vid sidan av slottet - Örebro stads stolthet och kännetecken.

Linus på linjen - genial i sin enkelhet

Linjetecknignar, och linjen framför allt, har alltid varit en stor del av min egen estetisk i tecknat utförande. Vad det beror på är väl av mindre betydelse, men det vi ser på tv som små kan mycket väl påverka - medvetet eller omedvetet - till vad vi tycker om eller inte senare i livet. Häri ligger nog ingen större åsiktsdifferens. Tecknade filmer och serier, både på tv och i tidningsform, har alltid legat mig varmt om hjärtat. Följdaktligen har jag kastat mig över de animerade programmen och seriemagasinen som var tillgängliga då. Ett program jag tyckte särskilt mycket om var inget annat än "Linus på linjen". När jag nu har sett några avsnitt igen och återupplivat gamla minnen kan jag bara konstatera att Linus är helt genial i sin enkelhet.

Det är skönt att se, mellan varven, att saker och ting inte alltid behöver vara överarbetad med enorma summor pengar inpumpade i dem. För att stanna kvar i minnet i över två decennier räcker det ibland med en aningen bitter och tvär figur - på en linje. Svårare än så behöver det inte vara.

Vädergudarna förundrar ännu

Vädret är minst sagt omväxlande dessa dagar. Regn blir till sol, som blir till regn, sol, hagel och sol igen. Bortsett från själva nederbörden och de komplikationer som veligheten hos vädergudarna eventuellt orsakar så skapar de snabba hoppen mellan regn och sol en fantastisk himmel och ett fantastiskt ljus.

Att stå under strålande sol, medans de upplysta trädkronorna lyser gröna i skarp kontrast mot en gråmulen himmel... Jag tycker det är lika förundrande varje gång. Särskilt om det dessutom bjuds på några droppar vatten från en klarblå himmel.

Besökt av många

Experimenterandet fortsätter, och den är inte fotograf idag som inte kan redigera sina bilder i lämpligt bildbehandlingsprogram. Alltså blir det till att grotta ner sig ordentligt i pixlarnas värld för att riktigt ordentligt få ut mesta möjliga av fotografierna.

Den här utsikten har många fler än jag haft. Oftast finns det fler tåg än denna totala avsaknad, men idag var det helt tomt på rälsarna. Du kanske känner igen dig? Många är de som har passerat här.