"Ett renrasigt helvete"

Visserligen har jag sedan fler år funderat på hur det här med renrasiga hundar kan fungera rent genetiskt, om man ser till att dna:t behöver variation för att vara bra och livskraftigt. Men de renrasiga hundarna finns runtomkring oss överallt och jag har då aldrig hört några negativa röster, mer än att det med en renrasig valp går att förutsäga vilka sjukdomar den kan drabbas eftersom vissa sjukdomar bara drabbar vissa raser.

När jag i söndags såg svt:s dokumentär "Ett renrasigt helvete" visade det sig att generna helt enkelt inte är okej.

Dokumentären är väldigt vinklad men definitivt sevärd. Efter den 5 april plockas den dock bort men kan säkert ses på annat sätt för den som letar lite. Men se den!

Graffiti/konst/graffitikonst

Härom dagen fick jag en glimt av Daniel Diaz, och idag hade jag möjlighet att kolla upp lite noggrannare. Daniel Diaz sysslar med graffiti slash konst, eller om man ska ta det i sitt sammanhang: konst i staden, allmänt känt som graffiti, samt graffitimåleri - som konst - på duk.

Bortsett från att jag tycker att du kan kolla in hans snygga grejer är det också värt att kolla SVTs inslag om just graffitin. För en snabbis i den världen: kolla här. En dryg halvtimme in i programmet börjar inslaget.

Slutligen så har Daniel med flera har just nu en utställning på Skissernas Museum i Lund som jag gärna hade gått på om jag hade möjlighet, inte bara för just den utställningens skull utan för hela museets. Det är ett museum som är helt fantastiskt. Det är precis vad det låter som - och dess totala motsats. Alla som är i närheten bör definitivt ta en svängom där!

Trafikdåre - men inte en bilist

Jag hann inte över gatan innan det hade slagit om till rött, men det hindrade tydligen inte en bakomkommande cyklist att försöka ta sig över trots att bilarna börjat rulla.

Eftersom jag gick före cyklisten såg jag inte vad som hänt förrän jag hörde blien tuta. Då vände jag mig om och såg cyklisten halvt ute i gatan när bilen stod med fronten bara nån ynka meter ifrån. Det som gjorde hela händelsen minnesvärd var att cyklisten började stå och buga sig och buga sig och buga sig, men inte för att be om ursäkt. Nej, han ironiserade bilföraren och ansåg med all tydlighet att föraren hade gjort fel. Cyklisten vägrade dessutom att flytta sig så bilisten kunde komma förbi smidigt, han stod bara kvar och bugade sig och drygade sig. Då gjorde bilföraren det underbara valet att helt enkelt göra en rivstart och köra förbi cyklisten, och eventuellt även köra på cykelns framhjul. Det hade mannen med cykeln inte väntat sig, så när bilen susat vidare stod han och svor, skrek och sparkade så jag hörde över trafikljudet och genom mina hörlurar. Sen fick han vackert stå och vänta på att hela bilkön körde förbi. Mycket bra gjort att bilföraren, tycker jag!

Ibland är det inte bland bilförarna man hittar de största trafikdårarna.

Lyxiga björnar

När en annan var liten var det definitivt veckans höjdpunkt om familjen hyrde hem en film att titta på. Bumbibjörnsången kan nog alla vi systrar utantill. För egen del var det dessutom en av de "lyxigare" filmerna att se. Varför vet jag inte riktigt, men det kan vara för att jag eller nån annan syrra fått se eller höra om nallarna från någon kompis på gatan och att det då uppstått ett visst rykte kring de rara björnarna.

Sprickbildning

Det var visst inte bara ett dammkorn i linsen. Det var en hel spricka. Inte konstigt att det skaver hela tiden. Över fyra timmar tills jag kan fixa problemet. Suck.

Vissa dagar är bara rakt igenom grå

Det är inte alla dagar som är bra. Idag är verkligen en av dem. Jag känner mig butter och lättirriterad. Nattsömnen stördes igen, för tredje gången i rad och det börjar nu ta ut sin rätt. En lätt huvudvärk pockat på uppmärksamhet. Ena kontaktlinsen krånglar och gör att jag ser suddigt med vänster öga. Luggen har gått och blivit så lång att jag blivit halvblind på det andra ögat. Ute låg is och nyfallen snö på marken på morgonen, vinden blåste rysligt kallt. Nu har det börjat töa och förvandlat isiga ytor till vattenpölar. Vad hände med våren?

Vissa dagar måste man bara ta sig igenom.

Oväntat resultat

Jag tycker det intressant det här med utvärderingar från lärare rörande rapporter man skrivit, antingen individuellt eller i grupp. Oftast tycker jag sådana (utvärderingar) är jobbiga att läsa och skummar helst igenom till slutet så jag först får veta om det är godkänt eller inte. Efter det kan jag läsa mer noggrannt och ta till mig kritiken med vetskapen att jag i alla fall klarade mig. Idag var det annorlunda.

Betyget av en grupprapport gavs idag, men innan jag läste kommentarerna till våran rapport så hade läraren lämnat ett allmänt omdöme rörande hela klassens rapporter. I den riktades mycket skarp kritik till samtliga, så det var med känslan att "värre än så kan det i alla fall inte bli" som jag läste min grupps betygsmotivering. Rakt av och utan skummande tog jag mig igenom kommentarerna och konstaterade att läraren säkert har rätt i det hon säger, men att skärpan är lite väl i överkant för med den kritiken som gavs hade jag väntat mig ett U, inte en fyra. Så kanske lite mjukare kritik, eller ännu hällre - vad var det som gav oss en fyra om det nu fanns så mycket dåligt?

Invigning i halv snöstorm

Woho! Nu har jag invigt de nya joggingskorna. Trodde visserligen inte att det skulle ske i halv snöstorm och med en krånglande höft/rumpa, men benhinnorna kändes i alla fall inte av idag och det är värt en hel del.

Kanske har jag hittat rätt skor till slut? Det skulle betyda att alla sko- och fotexperter i diverse sportaffärer, plus doktorer och ortopeder äntligen har fått rätt. Efter tre år hoppas i alla fall jag det. Men enda sättet att få reda på det är att ge sig ut snart igen, så tills dess ska jag hålla mina förhoppningar i styr.

Pimpat men oartigt på pendeln

Jag satt på pendeln på väg hem, slog mig tillrätta i ett säte, ställde väskan på det andra och blundade för att få en liten tupplur. Då känner jag en annan väska slå mot benen och en karl som oartigt säger "Ska du flytta på den där!?", syftandes på min väska på det andra sätet. Vilken han i princip redan satt på.

Hur svårt är det att säga "Ursäkta, är det ledigt här?", egentligen? Jag hade inte tvekat att ge plats, men att slänga väskor på en redan sittande, blundande människa, och därtill oartigt ställa en fråga till vilket ett svar egentligen inte väntas - det är enbart ohyfsat.

Det som var positivt med pendeln var att jag fick åka i den pimade vagnen. Pimpad på så vis att sidan var täckt av snyggt graffiti - inte klotter med taggar och diverse lögliga uttryck. Jag har inte sett något av pendeltågens vagnar så koleriskt dekorerade så det var lite av dagens skojigaste händelser. Hittills i alla fall.

Svart mjölk för miljön

Jag tycker det är kul att se när kända storföretag vågar göra något annorlunda, hur litet det än kan vara. I det här fallet är det Arla som satsat på svarta mjölkförpackningar för att promota den timmeslånga nedsläckningen av glödlampan som sker världen över på lördag den 28 mars. Det är schysst att miljön verkar ha fått ett ordentligt grepp om handeln, både nationellt och internationellt. Förhoppningsvis gör det skillnad också.

Omvända roller

Jag fick med en stor reklambroschyr från POUR idag när jag köpte en tröja. Att man får med diverese varumärkesbyggande material från olika butiker är i sig inte så ovanligt. Det som gjorde att jag ändå reagerade på detta var inte formatet (större än dagens tabolidtidningar fast stabilt), de svartvita fotografierna eller det helt avskalade uttrycket i övrigt (ingen text och dessutom med samma plagg återkommande i mer än en bild).

Det som skapade reaktion var valet av modellerna och deras poser. En korthårig tjej och två taniga killar med långt och ännu längre hår. Tjejen med starkt uttryck, killarna med mjukare. Tjejen med mer dominanta poser, killarna med snällare och typiskt kvinnliga modellers poser.

Fastän POUR byter plats på de klassiska könsrollerna blir det bra, och med integritet. Det är inte så ofta jag imponeras av uttrycken i modebilder för stora klädmärken - vanligtvis kan jag tycka att fotot är snyggt, om än inte mer än det - men nu har alltså det underliggande fått tala mer än ytan.

Det är skönt att se att inte allt behöver vara perfekt och passa in i mallar hela tiden. De som sköter POURs varumärkesbyggande gör det, i det här fallet åtminstone, bra. Oavsett hur kommersiellt POUR eventuellt är i övrigt så har de i alla fall lyckats få mig att känna lite respekt inför deras varumärket.

Är jag mellan 16 och 36?

Det är lite kul, på ett ironiskt vis, att funderingen om man gör praktiken på gymnasienivå nämns i ena stunden från en människa, när man precis innan fått höra att man tillhör samma generation som denne person - som är någonstans mellan 32-36 - av en annan människa .

Undrar vad det egentligen säger om mitt utseende? Kan jag verkligen se ut att vara mellan 16 och 36? Ett spann på tjugo år, är det normalt?

Att göra en brand book

Nu på skolan har vi i uppgift att göra en brand book antingen för ett påhittat/nyskapat varumärke eller för ett som ingen har. Till hjälp för att lösa uppgiften får vi själva leta reda på det vi tror oss behöver veta. Så svårt är det tack och lov inte. Lite googlande, bläddrande i böcker och kreativt tänkande är allt som behövs. Och så en himla massa tid och testande för att få boken klar.

I alla fall - för att lösa denna uppgift kollade jag runt lite på internet och kom över Skypes Brand Book. Eftersom jag är mycket dålig på att lusläsa instruktioner men desto bättre på att ögna igenom dem så vill jag ge Skype lite cred för det som presenterades. Det kändes omfattande och såg bra ut. Om det nu är det och om det funkar i praktiken är en annan sak, men jag tror jag kommer få mycket hjälp från den rörande vad min egen brand book bör innehålla.

Tidshopp och Skagens ljus

I torsdags besökte jag Wolverhampton Art Gallery i England och fick se målningar av konstnärer jag bara hört lite så där på avstånd förut, nämligen Marianne och Adrian Stokes. Särskilt Mariannes målningar imponerade på mig. De var både en avbild av sin tid med arbete och slit, samtidigt som en annan kunde skildra vardaglig lycka och en tredje det exotiska mellanöstern hos människorna som porträtterades. Dessa hopp i tid och rum gjorde det till ett litet äventyr att gå från en tavla till den andra.

Mariannes make höll sig å sin sida mer åt landskapsmåleriet, även om människor figuerarade ofta även inom hans ramar. Särksilt vid en målning stannade jag till eftersom jag tyckte mig känna igen motivet. För alla som rör sig inom konstnärsvärlden på något viss kommer Skagen med dess ljus oundvikligen på tal någon gång. Jag har aldrig varit där själv eller tidigare sett särskilt många målningar skapade i detta "fantastiska ljus", förräns jag kom till denna utställning. Trots detta kändes målningen som hemma. Jag antar att jag nu kommer behöva besöka Skagen för att på egen hand få se om ljuset där skiljer sig så mot allt annat jag sett, eller om jag faktiskt har rätt att kalla Skagenljus som hemmaljus.

Lugn start på praktiken

Första dagen på praktiken. Inte så mycket action än eftersom min handledare har möte nu på förmiddagen. Men jag har ändå fått mig en datorn full med alla mina favoritprogram och de som inte fanns inlagda har jag stoppat in själv; Spotify i huvudsak. Förhoppningsvis blir det även msn men webb messenger verkar inte funka med Safari och Firefox är lite grinig just nu. Kanske för att det inte använts på ett tag?

Utrymmesbrist är en sak jag inte kan klaga på: jag har ett eget kontor nästa lika stort som hela min lägenhet och med dubbelt så mycket utsikt. Visserligen ligger det en massa tomkartonger på golvet och inte en endaste tavla på väggarna, men det är i alla fall mitt eget (stora) krypin och himla skönt är det! =)

Det närmar sig lunch nu och efter det kan jag nog börja komma igång med arbetet. Tills dess får jag väl surfa runt lite och ta in att vara tillbaka i Sverige.

Snabbt besök i London

Efter en hel dags vandrade runt i London för att se alla dess turistattraktioner hann jag och mina vänner med en snabbis på The National Gallery. Jag var visserligen inte så imponerad av dess samling (med reservation för att hela besöket gjordes på tjugo minuter och därför egentligen inte är berättigad att bedöma galleriets alla konstverk) men det var ändå kul att få se målningar av några gamla favoriter som Toulouse-Lautrec, Klimt, Carravaggio och inte minst - Leonardo da Vinci. En av van Goghs alla solrosor fanns också på plats för beskådande.

Borta vid County Hall vid London Eye låg en annan konsthall med en nu aktuell utställning om Dali. De 14 pund som inträdet kostade gjorde att jag hellre njöt av skulpturerna som fanns placerade utanför, som den med en av hans berömda klockor.

Tyvärr gjorde tidsbristen att en stor Londontur med inrikting på museer inte hanns med. Denna gången blev det främst de stora turistattratktionerna som bestämde det kulturella utbudet, vilket fårstås inte är fy skam det heller. Men nästa gång jag är i London ska jag hålla mig till South Kensington där tydligen alla de stora museerna ska finnas.

Någon bor i tornet!

Nu har jag fått reda på exakt hur många trappsteg det är upp till tornet på Galgberget i Halmstad: 298 stycken. Och alla dessa brukade jag springa uppför som uppvärmning för ett par somrar sedan. Dessutom har jag fått bekräftat att det faktiskt bor någon - en helt vanlig person - i tornet. Det var något jag anade, men det verkade liksom så otroligt att någon bodde i ett gammat tegeltorn från 1800-talet, långt bort från andra människor och vid ett elljusspår i skogen.

Den som besöker Halmstad borde verkligen ta sig en sväng upp på Galgberget och kolla in tornet, och inte bara glida med alla andra Stockholmade på stans många uteserveringar!

Oväntade samband med Norrland

Ibland dyker samband upp där man minst anar det. Som i Konstperspektiv n4 2008, mellan mig och den norrländske konstnären Roger Metto. Inte bara kunde han beskriva det norrländska landskapet precis så overkligt som jag vet att det kan vara - så där så ord inte kan beskriva, det måste upplevas - dessutom har vi haft samma arbetsgivare i Björkliden Fjällby, om än inte under samma år eller kanske ens samma decennium.

Det är kul att läsa hur det norrländska landskapet så som jag lärt känna det, kan inspirera en människa på så vis som det gjort för Roger Metto. Dessutom fanns det en annan sak i artikeln som även det passade in på mig: det att utrymmesbrist ger direkt eko i formatet på målningarna. I Mettos fall var det en smal dörr som enbart tillätt större format om de var liggande. I mitt fall är det platsbritsen i stort - 32 kvm där hela livet ska rymmas - som håller nere mina höjder och bredder.

Även om jag gärna hade haft lite större utrymme redan nu så är det inget jag funderar mer på än att jag kan se sambanden mellan artiklar som denna som jag precis refererat till, och då även inser att det kommer ordna sig så småningom.

Antony and the Johnsons till Way Out West

Läste i tidningen idag att Antony and the Johnsons kommer till Way Out West i sommar. Jag är defititivt inte den som springer på festivaler, men den underbara musik som Antony & co leverarar uppenbarades sig för mig för bara någon vecka sedan och kan definitivt vara värd ett festivalbesök.

En av favoritlåtarna är You are my sister men jag hörde den i ett sammanhang där jag inte kunde ta reda på upphovsmannen. Det var tack vare dokumentären om Mio som gick på SVT och låten som spelades i den, The Atrocities, som jag kunde lista ut vilka som faktiskt spelade och sjöng.

Underbar musik. Lyssna och njut!

Vårteckenet i betong och is

Såg det första vårtecket idag: utplacerandet av stadens stora blomsterarrangemang längs Drottninggatan. Mörklila penseer växande i betongkrukor får nu dekorera innerstaden. Mina vänner säger att det inte är ett riktigt vårtecken, fast jag tycker minsann att det räknas i alla fall!


Förresten kom jag på att jag var med om ett mycket mer fascinerande vårtecken som jag var med om för någon vecka sedan. Gåendes genom industrilandskapet och korsandes born som går över Strömmen hörde jag ett konstigt knirkande och knakande ljud. Tittandes över räcket kunde jag se hur isen precis släppte! På bara några minuter hade strömmen fört bort all is som täckt ytan under vintern och vattnet forsade åter fritt. Som tur var hade jag min mobil med och kunde dokumentera med kameran. Det var riktigt häftigt!

Shaun Tan ny favoritillustratör

Jag lyckas alltid bli förundrad och positivt överraskad varje gång jag råkar på någons som blivit erkänd för sina illustrationer, i motsats till att få det klassat som andra klassens konst. Särksilt om motiven har en viss barnslig prägel på sig.

Min senaste favorit i illustrationsgenren är Shaun Tan. Hans fantasifulla teckningar och målningar gör mig oerhört glad och optimistisk för framtiden. Jag fick vetskap om honom genom att läsa en artikel i Tecknaren, nr 4 2008. Det är så fantastiskt när motiv av det slag han skapar får genklang i omvärlden: han har varit en del av den kritikerrosade Wall-E. Även om filmen i sig har en lite för tydlig sensmoral, hur viktig den än är, så är miljöerna och bildspårket ett av det viktigaste med filmen. Inte minst eftersom det knappt förekommer något tal i den.

Jag rekommenderar en titt på Shaun Tans hemsida, eller en genomläsning av artikeln. Den verkar inte finnas för läsning på hemsidan, men på biblioteket finns den att låna.

Slask och blask och snöflingor

Vart kom snöstormen ifrån? Ute snöar det som det aldrig gjorde under de månader som faktiskt är tilldelade vintern. Jag skulle bara några kvarter till mataffären, men innan jag nått fram var brillorna så igensnöade att jag knappt såg ingången.

Något jag har lärt mig efter mina år norr om polcirkeln är att sommaren inte kommer senare där, eller tidigare här. Det enda som är skillnaden är hur lång eller kort vintern tillåts vara. Med andra ord: norrut varar den tills sommaren tvingar bort den. Söderut är den knappt befintlig medans en mjäkig vår ser till att det töar var och varannan dag med slask och blask till följd.

När jag nu gick hem från mataffären i detta slasket och blasket gick det ändå inte att vara fullständigt bitter på snön. Luften kändes frisk, och det är minsann något speciellt med alla dessa flingor som faller mjukt ner till marken.

Tidlösa ur? Eller bara fantasilösa?

Det är ingen nyhet att mekansika ur betingar ett högt värde, och därmed efterföljande hög status. Men jag undrar ändå hur alla dessa tidsvisare kan ha en så attraktiv marknad att de i magasin efter magasin kan annonsera helsida efter helsida med reklam för ett specifikt ur, eller till och med i tre på varanda följande högersidor där olika färgställningar visas upp. Alltid med oklanderiga, men ack så anonyma, produktfoton.

Just denna vara ses, inte så förvånande, mest i diverse livsstilsmagasin. Det som ledde till det här inlägget var emellertid en tillbakablick i höstens mastodontutgåva av Wallpaper*, oktobernumret. Visserligen består uppskattningsvis två tredjedelar av upplagan av reklam och jag har inte räknat efter hur stor del av denna som handlar om armbandsur, men det är i alla fall en betydande del.

Det jag förundras över egentligen är att produkten som sådan har en så stor kundgrupp, eller så rätt kundgrupp, att det är värt att trycka in så mycket pengar i dylik marknadsföring. Det är ju inte som att vi inte har tillgång till tiden när som helst som vi skulle vilja, i dagens värld: offentliga klockor, digititala visare på fabriksbyggnader... Mobilen inte minst.

Spelar urmakarna enbart på den status det innebar att äga ett ur vid tillverkningens begynnelse? Eller menar de att bra kvalitet är värd sin vikt i guld? Oavsett svaren så tycker jag det är facinerande att dessa tidsvisare tillåts - och uppenbaligen lyckas - återkomma om och om igen utan särskilt stor variation varken sett till själva produkten eller hur den presenteras.

Invigd servis

Nu har jag varit och hämtat min fina servis. Invigd ordentligt har den blivit också: köpte dyrt fikabröd att festa loss med. Mums!

Visst är det väl kärlek vid första ögonkastet? =)

Optimistiska tankar

Jag har faktiskt fått gjort det jag tänkt mig idag: läst ut boken och börjat på sammanfattning. För tillfället känner jag mig i fas. Hur jag känner mig på söndag, kvällen innan tentan, är dock en helt annan femma. Antagligen kommer jag som vanligt tycka att "...om jag bara hade en dag till...". Men å andra sidan så har jag klarat mig rätt bra hittills ändå.

Så jag kan ju vara en optimist och tänka att det säker kommer att gå vägen den här gången också. =)

Blodröda koppar

Eftersom jag blir så himla rastlös av att sitta inomhus hela dagarna (och försöka plugga) så tog jag dagens andra promenad så här på eftermiddagen. Jag skulle absolut hålla mig borta från stan och absolut inte köpa någonting, men för säkerhets skull tog jag ändå med mig kontokortet...

Råkade gå förbi Röda Korsets butik och såg där i skyltfönstret den mest fantastiska kaffeservis. Blodröd glasering med gröna och vita små blommor målade på. Sju sSmå koppar och fat, kaffekanna, sockerskål och snipa. Allt för ynka 90 spänn. Jag som inte skulle ha nåt. Men ibland har man tur.

De skulle visst alldeles strax stänga och tog inte kort. Alltså var jag antingen tvungen att rusa till närmsta bankomat en bra bit bort eller komma tillbaka imorgon när de öppnar igen. Så jag valde det senare alternativet. De kunde till och med ställa undan servisen åt mig en timme. Väldigt snällt.

Summa summarum: jag köpte ändå inget idag som jag inte borde. Imorgon är det däremot en annan dag... =)

Så ser jag ut

En uppgift vi fick på utbildningen var att utveckla vårt eget varumärke, alltså oss själva. En del av övningen bestod i att visualisera oss själva i en moodboard. Det var det roligaste jag fått göra på länge. Och det bästa av allt - jag återgick helt till den analoga världen! Ögonmått, fingertoppskänsla och glädjefylld färgblandning fick råda allena.

Så hur ser då jag ut? Jo, såhär:

Istället för tentaplugg

Jag har hört om en undersökning som säger att studenters hem aldrig är så rent som när det är tenta-p. Det kan nog stämma, för oavsett hur tråkigt det är att plugga så är det inte värre än att plugga till en tenta.

Men det är inte bara städa man kan göra. Vad som helst blir egentligen mycket viktigare, särskilt saker som man gått och funderat på under lång tid men liksom inte tagit sig för - för då fanns det ju andra saker man hellre la sin tid på.

Prioriteringen av klockans dyrbara, men ack så flyktiga, sekunder är konstig ibland.