Där diffusa svar välkomnas

Konsten är nog det enda område där jag tillåter diffusa svar och oklarheter. Frågan "Vad är konst?" har ställts i mången år, utan att någon kunnat ge ett tidlöst, allmängiltigt svar. Själv trodde jag skulle få frågan besvarad i och med att jag studerade konst. Så blev det inte. Istället fick jag en förståelse för konsten som gör att den får komma undan med svar i gråzonen. Det är till och med så att jag föredrar det.

Om det fanns ett svar på ovan ställda fråga - vem skulle då vara rätt person att ge det? Vad ger just den personen rätt att hävda att hans eller hennes åsikt är den enda korrekta? Konstfack är just nu i hetluften på grund av två av sina konststuderande, angående spelad psyksjukdom (även blogginlägg) samt filmat sabotage av tunnelbanevagn, och dessa omdiskutabla verk. Den debatten hade underlättats ordentligt av om det fanns en självklarhet i vad konst är. Men frånsett att det är två tråkiga historier som uppmärksammas så är det ändå skönt att konstfrågan inte har ett klart svar, för att låta någon åsikt vara den enda rätta låter farligt likt en diktatur. Och hur förödande skulle inte det vara för hela konstvärlden?

Övertygande konsthantverk

Det har alltid varit en omdebatterad linje, den som skiljer konsthantverk från konst. Jag vet att jag själv många gånger är väldigt obenägen att klassificera det som faller under hantverk som konst, trots att diverse kunniga personer kallar det för konst. Men nu har jag i alla fall träffat på ett fall där jag håller med.

Teresa Oscarsson gör korsstygnsbroderier, med de mest fantastiska motiven. Det känns verkligen som tavlor, men istället för färg och pensel är det nål och tråd.

Jag kan inte annat än att njuta och le när jag ser hennes grejer!

Förfärdigat gammal målning

Igår gjorde jag klart ytterligare en gammal målning som varit liggande. Den här tror jag påbörjades redan för drygt tre år sedan, men igår hade jag ett par timmar över och tillsammans med lite inspitation var det bara att förfärdiga.

Kolla in den nya akrylen genom och klicka på bilden nedan.

Apropå skulpturernas antika historia

Kulturdelen i SvD tog idag upp ett ämne som för mig var helt obekant tills för ett par år sedan: att alla de antika, vita, obemålade marmorskulpturer som anses tillhöra den finare delen av konsten, från början var bemålade i diverse starka färger.

Jag fick reda på detta förvånande fakta mer som i förbigående under mitt år som konststuderande i Halmstad, och har sedan dess just inte hört något mer om denna flertusenåriga "vita lögn". Förrän idag då.

I artikeln visas en liten, liten bild på ett altare som med färgat ljus får sin kulör över. Själv fick jag direkt vibbar av barockens överdådighet, och klurar lite på hur det passar in med det fina, avskalade, rena som antika skulpturer ändå representerar. Hur kommer skulpturerna visas på museum runt om i världen om fem, tio år? Kommer vi få se dem i de fäger de en gång täcktes av? Onekligen en spännande tanke. Man undrar vad så då händer med hela den skulpturkultur som sedan de gamla grekernas tid regerat, den vi kan se inte bara i omålad marmor utan även i brons och andra material.

När man tänker efter så är det faktiskt ganska konstigt att man inte förglagt skulpturerna. De är ju ändå avbilder av människor (eller gudar i människoform), och de är aldrig så vita som marmor.

Kolossala stålspindlar

Tittade förbi på den mycket bra undersidan till boston.com, The Big Picture där man får se nyheter främst i fotoform, istället för text. Där fick jag se bilder på jättespindeln "La Princesse" som direkt förde mina tankar till Louise Bourgeois "Maman", en annan stålspindel i kolosalformat.

Jag kommer inte ihåg när jag första gången såg och hörde talas Bourgeois spindel, men det har facinerat mig sedan dess. Facinationen blev inte heller mindre efter att jag med egna ögon fått se och beröra åttafotingen på Wanås i Skåne våren 2007. Fotot är taget där, och med på bilden finns min goda vän A som visar på storleken. Alla som är intresserade av upplevelser rekommenderar jag att besöka Wanås.

Spindlar i sig har aldrig varit ett av mina favoritdjur, och den skräck det sätter i en stor mängd människor bidrar garanterat till facinationen för dem. Jag skulle inte ha något emot att se även prinsessan på riktigt.

Inträde: 20.000 kr

Eftersom jag har en gratismånad med SvD är det såklart den morgontidningen som har störst inverkarn på mig just nu. Mycket Stockholmscentrerad, naturligtvis. Så alla aktiviteter som sker innebär en tågresa till huvudstaden. Inte för att jag varit på väg direkt till någon, men i torsdags var det faktiskt en annons i tidningen som verkade lite intressantare ur den kulturella synvinkeln, än andra.

"Nytt seminarium i konsten att samla på meningslösa saker. Tema: konst. Plats: Moderna Museet." En helsida. Rubriken var lockande för en som hyser en viss hatkärlek till Saker och Ting. Underst fanns en liten text att läsa. Fyra korta stycken, uppdelade på två spalter. Inget konstigt där.

Kruxet kom i och med det sista stycket: "Inträde: 20.000 kr". Fast då ingick förstås en reflektion av Erik Penser. Så seminariet kanske är värt sina tusenlappar? Det är i alla fall inget jag kommer få veta inom en snar framtid.

Tyvärr...(?)